Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kulturutbudet handlar om innehåll

/
  • Teaterutbud - en rättighet för alla eller bara dem som bor i stora städer?

Curt Bladh kommenterar inlägget (ST den 30/11) om ett kulturutbud spritt över hela landet, också till glesbygder, av Teater Västernorrlands chef Lena Engqvist Forslund och Sven-Ove Jacobsson, ordförande i Riksteatern Västernorrland.

Annons

Med många ord och mycket god vilja pläderar Lena Enqvist Forslund och Sven-Ove Jacobsson för ett kulturutbud spritt över hela landet, inte som i dag mycket av en angelägenhet för större städer.

Det tråkiga med deras långa text är att där finns inte en idé, inte en tanke om hur detta ska förverkligas. Det blir inte mer än en förhoppning, kanske litet av politisk påtryckning. Vad är det som gör dem upprörda? Inte är det särskilt nytt. Kultur har i nästan alla tider varit en angelägenhet–och en tillgång–för begränsade delar av samhället, socialt och geografiskt.

Ett och annat har gjorts under åren; när Artur Engberg startade Riksteatern på 30–talet var det litet av en revolution inom teatern. Nu behövde publiken runt om i landet inte endast förlita sig till privata turnerande teatersällskap, här kom en samhällelig inrättning som hade till uppgift att sprida god teater över landet.

Det var i en tid när ingen ens hört talas om länsteater. Stadsteater fanns i en del städer, framför allt litet större men de hade geografiska begränsningar. Det var på 1960-talet också i den andan idén föddes om en teater i Sundsvall. Förslagsställarna – Sundsvalls Tidnings chefredaktör och delägare Yngvar Alström tillsammans med tidningens kulturredaktör Lars Törnqvist tänkte sig en stadsteater i Sundsvall.

Det var först när kommunen tvekade inför kostnaderna och fann dels en samarbetspartner i landstinget, dels en förebild, Norrbottensteatern i Luleå som just höll på att etableras, som stadsteatern blev en länsteater, det som i dag är Teater Västernorrland. Teaterns start 1972 sammanföll med den politiska gruppteaterns dominans. Vilket onekligen försenade teaterns etablering i de bredare publiklagren, ovana vid denna form av teater.

Det minnet visar samtidigt hur svårt det i praktiken är att etablera ett kulturbud i områden–publika och geografiska–ovana vid eller helt enkelt främmande för en mer svårtillgänglig form av konstnärlig verksamhet. Det är en erfarenhet Enqvist Forslund och Jacobsson inte nämner med ett ord i sin artikel. Men just det är en faktor som måste vara utgångspunkt när man–som artikelförfattarna önskar–vill vidga kulturutbudet till nya delar av publiken.

Där finns också ett problem, eller åtminstone en risk, för den som förvandlar kulturlivet till en geografisk och social jämlikhetsfråga. Att mycket av det nuvarande kulturbudet är så geografiskt koncentrerat kan självklart uppfattas som både stötande och problematiskt. Men frågan är om kulturutbudet i första hand är en fråga om geografi och tillgänglighet. När det mer handlar om innehåll, avsikt och mening.

Att se bra teater är en tillgång. Men knappast den mänskliga rättighet Enqvist Forslund och Jacobsson nog vill göra kulturen till.

Mer läsning

Annons