Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kvinnobiennalen i Venedig

/

Annons
51:a Venedigbiennalen
The Experience of Art
Always a little further
12/6 - 6/11

En gigantisk ljuskrona möter mig direkt vid ingången till Arsenale, där den ena av de två huvudutställningarna på årets Venedigbiennal hålls. En närmare titt avslöjar att kronan helt och hållet är tillverkad av tamponger, av den fransk-portugisiska konstnären Joana Vasconcelos. På väggarna runt omkring hänger stora annonsskyltar signerade Guerilla Girls. âVarför är mindre än 3% av konstnärerna på Metropolitan Musuem kvinnor, och 83% av nakenstudierna kvinnor?" frågar skylten.
Årets biennalen kom direkt att kallas för âkvinnobiennal". Den är sammanställd av de två spanska curatorerna Maria de Corral och Rosa Martinez. Två kvinnor, alltså, vilket aldrig tidigare hänt i biennalens historia. Dessutom är 35 av de 90 konstnärerna som medverkar på huvudutställningarna kvinnor, vilket i italienska biennalmått mätt är en ovanligt hög andel.
Huvudutställningar, skriver jag i pluralis. de Corral och Martinez har för ovanlighets skull satt samman varsin utställning, istället för att göra en gemensam. Martinez kallar sin för Always a little further, och det är alltså den som visas på Arsenale. I den italienska paviljongen har de Corral kallat sin utställning för The experience of art.
Egentligen hade de kunnat hoppa över detta. De två utställningarna är väldigt lika varandra i både tanke och avsikt, vilket jag antar beror på att curatorerna helt enkelt jobbat väldigt tätt inpå varandra.
Till skillnad från många tidigare biennaler, utmärks inte årets utställningar heller av några storvulna anspråk. Snarare har Martinez och de Corral försökt hitta konstverk som de uppfattar som livaktiga och angelägna, lite som om de plockat ut sina personliga favoriter. Det är befriande samtidigt som det också rymmer vissa problem; biennalen tenderar att bli lite väl tam, lite som en samling av mästerverk snarare än en exposé över ny ung konst.
Det jag framförallt önskar vore att avstånden var kortare mellan de verk som är politiskt kittlande och samhälleligt engagerande. Trots de 35 kvinnliga konstnärerna hamnar den feministiska problematiken lite i skymundan; det spetsas till i Runa Islams video âBe The First To See What You See As You See It" och Candice Breitz videoinstallationer âMother" och âFather". Båda verken har sin utgångspunkt i filmhistorien, och kryddar rent cinematografiska referenser med en tankeväckande kvinno- och samhällsproblematik.
Candice Breitz âMother" och âFather", som handlar om föräldraskap, är uppseendeväckande också rent tekniskt; Breitz har redigerat ut kända Hollywoodskådespelares ansikten ur filmer, så att de nu bara visas mot en mörk bakgrund. Att simultant se och höra skådespelare som Meryl Streep, Julia Roberts, Susan Sarandon och Dianne Keaton tala i Hollywood-klichéer om moderskapets villkor är minst sagt en omtumlande upplevelse. I rummet bredvid är det grabbarnas tur med skådisar som Dustin Hoffman, Harvey Keitel, Steve Martin, Donald Sutherland och John Voight.
Ett av de få riktigt spännande politiska verk som visas på Arsenale är Christoph Bücher och Gianni Mottis projekt âGuantanamo Initiative". Bücher och Motti förhandlar för tillfället med den kubanska regeringen om att få arrendera Guantanamo-området, som enligt kubansk uppfattning olagligt ockuperas av USA.
Bücher och Motti vill som nya hyresgäster driva en officiell rättsprocess mot USA, för att enligt internationell lag tvinga bort USA från Guantanamo och förvandla området till en kulturell frizon. Detta projekt funkar riktigt bra ute på Arsenale, som ju också delvis är ett militärt område som omvandlats till kulturzon.
En stor skillnad jämfört med den biennal som Francesco Bonami gjorde för två år sedan är att antalet konstnärer minskats. Bonami visade närmare 500 konstnärer. Det gör att biennalen nu med sina 90 blir betydligt mer överskådlig, kanske till och med lite âlight".
Detta märks främst på Always a little further, som i Arsenales väldiga lokaler känns ovanligt luftig. På The experience of Art i den italienska paviljongen är däremot konsten lika tätt placerad som vanligt. Här har Maria de Corral satt samman en blandning av främst äldre etablerade konstnärer som Francis Bacon, Marlene Dumas, Antoni Tàpies, Bruce Nauman, Barbara Kruger och Miroslaw Balka.
Som vanligt är biennalen i Venedig ett enastående tillfälle att få stifta bekantskap med den samtida konsten. Förutom huvudutställningarna är också nationspaviljongerna ovanligt kvalitativa i år. Dessutom visas det i staden ett flertal parallella utställningar som i sig är skäl nog för ett besök - vad sägs om Museo Corrers satsning på en stor utställning med Lucian Freud?

Mer läsning

Annons