Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läckra tolkningar och snabba scenbyten på Operaakademiens konsert

RECENSION Ett omväxlande program med duktiga sångare och pianister bjöds det på under onsdagens konsert i Kyrkans hus.

Annons

En nöjd Yamandú Pontvik berättar att han haft ett lyxproblem. Publiken är så stor att man fått flytta konserten från Kyrkans hus in i själva kyrkan.Det känns som en fortsättning på förra onsdagens konsert. Fantastiska sångare, omväxlande program och otroligt duktiga pianister.

En härlig inledning på konserten ger oss Tessan Lehmussaari med en aria ur operan Platée. För mig en av kvällens tre höjdpunkter. Det är så läckert när hon liksom slänger sig mellan oktaverna. Hon kastar skälmska blickar, även till pianisten Professor Philipp Vogler som spelar så uttrycksfullt. Mjukt och smeksamt ibland och vi några tillfällen kramar han musten ur flygeln.

Det är väldigt snabba scenbyten. Plötsligt står Steffi Dietz på scenen och framför Amour, amour ur samma opera. Hon har en stor, varm röst och fyller hela kyrkorummet. Det gör även Anna Tzelika. En härligt mörk mezzo som verkligen behärskar koloraturer i en aria ur Mozarts opera Titus mildhet. Vi får också höra en aria ur Verdis Maskeradbalen framförd av Steffi.

Så kommer kvällens första tenor. Han sjunger två sånger av Paolo Tosti. Johannes Eriksson bjöd på Non t´amo piu och Aprile. Jag tyckte bäst om hans tolkning av Non t´amo piu. Där fanns mer känsla än i det andra stycket.

Chelsea Feltman blev en trevlig bekantskap. Hon sjöng Caro nome ur Verdis Rigoletto. Fantastisk röst även hon. Sjöng glasklart hur högt upp i registret som helst. Jag frågade henne efter konserten om omfånget och den sträcker sig från lilla b till tvåstrukna diss.Innan paus sjunger Tessan om nattviolen. Lite sensommarvemod av Stenhammars sång I skogen.

Under pausen som bara är tio minuters vila för artisterna och ett väldigt samspråk i publiken, hinner jag tänka efter vad jag saknar. Jag saknar Anders Olsson som var med vid de två föregående konserterna. Han gav oss bakgrund till sångerna och kompositörerna. Nu får vi nyfikna leta i Wikipedia.

Sedan kommer den andra av kvällens tre höjdpunkter. Blomduetten ur Delibes Lakmé. Den framför Chelsea och Anna så fint. Väldigt effektfullt när dom alldeles i slutet smyger bort från oss och ljudet går ändå fram så tydligt men mycket svagare.

Sångerskorna Chelsea Feltman och Anna Tselika.  Foto: Anna-Maria Nilsson.

Sedan följer två arior ur Massenets Werther. Först försöker Steffi muntra upp den lidande Werther och sedan kommer brevscenen som Anna sjunger så innerligt vackert. Det är min tredje höjdpunkt för kvällen. Andra i publiken har säkert andra favoriter.

Kvällens andre tenor är Adam Juran. Vemodigt sjunger han om en drömd trädgård, men utan Manon är den inte alls lika vacker och väldoftande. Jag tror det var här som kvällens andre pianist Brandon Eldredge äntrade pianopallen. Också han väldigt duktig.

Så är kvällen nästan slut. Anna förvandlar sig till Carmen och efter Habaneran kommer Adam upp och tillsammans sjunger de finalduetten. En magnifik avslutning av Operaakademiens konsert.Nästa onsdag är vi nog tillbaka. Då ska vi få sjunga med i Opera sing-along.

Mer läsning

Annons