Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lärn kom inte

Annons
Sju, åtta herrar och mer än sjuttio damer. Men så ser det ju ut, inte bara här, det svenska kulturlivet bärs upp av mogna kvinnor, som det så vackert heter. De är rikets mest hängivna bärarlag. Fast i lokalen finns en del yngre också.

Vi äter ägg och talar om Saltön. Det är författarfrukost med Viveca Lärn på Restaurang Trappan i Göteborg. Hon är på hemmaplan. Men det gäller kanske för alla författare som läser högt på lokal. Dit kommer nog bara supportrar.

Fast jag vet inte om jag själv är en sådan. Teveserien Saltön känns lite för förutsägbar för min smak: förutsägbara öden, förutsägbara människor, förutsägbara konflikter, förutsägbara vyer, röster, repliker, kommentarer. För all del, också det man redan vet kan ju ha sin charm. Om det hela görs med säker hand.

Lärn dröjer. Tankarna börjar kuta i väg åt olika håll. Nu tar de båten utanför och far nerför älven och glider vidare till öarna där man spelade in Lärns två första böcker, Midsommarvals och Hummerfesten. De ligger åtskilliga kabellängder bort.

Vad nu en kabellängd är.

Mycket folk. Det är redan fullt men fler dyker upp. Längst fram står en tom stol. På ett bord ligger hennes senaste bok, Vi ses Vid Röda Sten. Omslaget har en stor röd fläck. Det är den berömda stenen vid Göteborgs inlopp, den som gett boken dess namn.

Som sagt var.

I månadstidningen Vi:s senaste nummer skriver Lärn om sitt liv. Är hon så himla lycklig eller blir hon det när hon skriver? Något att fråga om.

Bara nya ansikten. För två veckor sedan åt vi frukost med Anders Ehnmark, men ingen från den träffen ser ut att vara här.

Så kliver en av organisatörerna fram och meddelar att Lärn är sjuk. Hennes agent har glömt att meddela att hon ligger hemma mellan lakan. Men hon kommer en månad. Vilken kalldusch!

Folk börjar sorla. Men vi är väldigt snälla, ingen visslar, ropar fy eller börjar bua.

Det känns lite tomt. Det är ett ganska fint rum att sitta i, det som bildas när en älskad författare läser för sina anhängare, det blir en särskild värme med en sådan panna. Man skrattar gärna och ljusnar, livet ljusnar också. Och man får en del centrala ting bekräftade. Som att man blir en bättre människa av böcker och läsningar, man växer ett par millimeter.

Hur reparerar man detta, frågar organisatören. Det går inte, tänker vi, det är det värsta, litteraturen är i den meningen oreparabel. Plötsligt tycker vi nästan bra om Saltön.

En äldre man petar tankfullt framtänderna med biljetten. Men den ska du väl återanvända, har vi på läppen att säga, när hon läser om en månad. Men han kanske inte kommer då.

Dan Sjögren

Mer läsning

Annons