Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Läs Björnsson — ogärna

BOK Anders Björnsson: Midvinterblot. Reflektioner, introduktioner, personer. Hjalmarson & Högberg.

Annons
Vid ett vägskäl, publicistiskt i livet, geografiskt i Girestaby i Uppland, ger Anders Björnsson ut sin andra bok för året. Först en privatpolitisk blogg i bokform, \"Generationen utan uppdrag\", nu en samling reflektioner, introduktioner och personporträtt, \"Midvinterblot\".
Björnsson har varit vetenskapsjournalist på Sveriges Radio och Svenska Dagbladet, är egentligen historiker, ordförande i Humanistiska förbundet och initativtagare till Historiedagarna. En något udda figur i den slätstrukna svenska offentligheten, svår att politiskt placera, än konservativ, än radikal, gärna med en och annan avvikande åsikt.
\"En äldre bildad herre\" kallade Per Svensson honom i en krönika i Expressen. Bildad må vara; det är dock ett ovanligt särdrag. Mindre äldre, han är blott några och 50. Men Svensson hade skäl till ironin. Ty honom har Björnsson porträtterad.
Artikeln finns med i den nya samlingen, ett ironiskt, snudd på illasinnat porträtt som sticker hål på både Svenssons faktainhämtade och hans medkänsla med ondskans offer.
Porträttet av Per Svensson är en sida av Björnsson: den välslipade debattören och provokatören. Det finns stunder i hans skrivande där detta kan leda nästan vart som helst. Provokationen är en del av hans livsluft.
Det finns andra. Historien till exempel. Den använder han mindre för att utforska än för att analysera. Arrtikelsamlingen har fått namn av Carl Larssons berömda målning, nu på Nationalmuseum. I \"Midvinterblot\" skildrar Larsson hur kungen offras för att få goda skördar och fred i landet.
Det är ett förhållande som ofta återkommer i Björnssons skrifter: hur människor offras för en till synes god sak. Framtiden kräver alltid offer, utvecklingen är blodbesudlad.
På historiskt avstånd blir detta tydligt, medan resultatet av denna framgångsideologi blir tydligt, just nu i Europa som stagnerar under trycket av den politiska framtidstron.
Björnsson är mer historiefilosof än historiker av facket; han drar hellre slutsatser än sanningar ur studiet av historien. Det kan leda honom på avvägar, och det blir gärna en smula provokativt, ibland alldeles tydligt utmanande mot rådande uppfattningar.
Och då kommer skribenten Björnsson till sin rätt. Mest underhållande, och mest läsvärd, är han på provokativt uppdrag. Eftersom han knappast belastas av någon tydlig politisk hemvist blir han intressant att läsa. Ibland blir det mer provokation än genomtänkt analys. Han har försvarat klottrare, är starkt USA-fientlig och därför motståndare till alla försök att bekämpa terrorism; i den inflammerade debatten om Ordfront försvarade han Björn Eklunds försök att revidera den bosniska historien. Inte sällan betraktar han historien som bättre än nutiden och beskylls för en beskyllning är det väl? att vara kulturkonservativ.
Det är han kanske men anser sig mer försvara värden än gamla seder. Problemet är möjligen att det lurar honom att se både historien och samtiden i svart och vitt, rätt och fel. Det drabbar så väl företeelser och utvecklingstendenser som personer. Den som just läst porträttet av Per Svensson bläddar sedan vidare till ett okritiskt, närmast inställsamt porträtt av Marie-Louise Samuelsson.
Det är väl inget fel i det. Björnsson står i alla fall för sina åsikter och han har såväl bildning som vidsyn, intellektuellt och geografiskt, som gör honom till en ovanlig person och sådana är det ont om i den svenska debatten.
Det är litet med Anders Björnsson som Stig Ahlgren en gång skrev om Alla Fagerström (eller om det var tvärtom, vilket kvittar): Jag läser honom alltid, ehuru ogärna.

Mer läsning

Annons