Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt och lärt om renässansen

/

BOK Svensk kulturhistoria II: Renässansen. Signum

Annons
Första delen av förlaget Signums svenska kulturhistoria handlade om medeltiden. Nu kommer  andra delen, Renässansen. Kan denna mångbesjungna epok med snillen som Leonardo da Vinci, Michelangelo, Cervantes m.fl. ha någon mer bestämd anknytning till vårt land? Jodå. Den sydeuropeiska renässansens tankeströmningar påverkade även Sverige.
Renässansbegreppet brukade först förknippas med Italien - det var åtminstone Jacob Burckhardts tes i hans ännu mycket läsvärda Renässanskulturen i Italien (1860). Hans motståndare menade dock att även Frankrike, Nederländerna och Tyskland haft en renässans som till och med var viktigare än den italienska. Det stämmer också - utom i det där med viktigheten.
Den idéströmning som dominerade renässansen brukar kallas humanismen. Under 1400-talet talade italienska humanister om sin egen tidsepok som en tid av rinascita, alltså återfödelse eller pånyttfödelse. Man vördade den klassiska kulturen, och som Håkan Håkansson klargör i sin essä om den lärda världen ägnade sig utövarna av studia humanitatis åt retorik, grammatik, poesi, historia och moralfilosofi. Den grundläggande tanken var att ett gott språk leder till sann visdom. Det gällde att formulera sig väl. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta som Tegnér sade fyrahundra år senare.
Flera av bokens långa essäer överlappar varandra. Inget ont i det. Lars-Olof Larsson skriver om Gustav Vasa och hans söner, om växande furstemakt och folkligt motstånd, om den moderna statsförvaltningens framväxt. Nitiska fogdar övervakade uppbörden av fasta och extra skatter som soningsgärder, kronotionde och ollonsvinsskatt. Böter utkrävdes hårdare än någonsin för hor, slagsmål, okvädingsord, skjutna hjortar och fällda ekar. Mycket att tänka på för en Gustav som ville samla all makt i sina händer.
Kurt Johannessons essä handlar också om vasatiden och den svenska kungamakten. Intressant är avsnittet om Olavus Petri och Laurentius Andreae. De dömdes till döden för att de i sina predikningar listigt skulle ha antytt att kungen var en tyrann. En ny farao eller Herodes. Ingen präst, inte ens Olavus Petri, hade rätt att kritisera överheten i tal eller skrift. Nu klarade sig de båda reformatorerna undan bödelsyxan. Grova böter i stället.
Efter två år ville dock Gustav Vasa ha tillbaks Olavus Petri i sin tjänst. Kungen behövde honom för att skapa ett fromt prästerskap och hålla allmogen i schack. Samtidigt visste han att ordet var en farlig makt. Krönikor och predikningar kunde vändas mot honom själv.  
Ett problem är att man norr om Alperna ofta har sammankopplat renässansen med reformationen. Hade inte individen blivit myndig på religionens område tack vare den gudsmannen Luther? Nej det hade hon inte. Gustav Vasas grepp om kyrkan var totalt. Visst var reformationen en religiös väckelse som ledde till öppen brytning med den katolska kyrkan. Men reformationens sociala och politiska orsaker var tydliga nog. I Sverige förknippas reformationen med frigörelsekampen mot den danske unionskungen Kristian II  alias Kristian Tyrann.
Sinikka Neuhaus reder ut de kyrkopolitiska förehavandena och Magnus Nyman visar i sin essä att det inte var kungliga beslut som gjorde folk till protestanter. Snarare var det kringresande predikanter. Att dessa tillhörde olika konfessioner brydde sig inte menigheten mycket om - låt munkarna gräla med varandra. Magnus Nyman vill inte att historikerna skall förklara reformationen utifrån övergripande resonemang om en senmedeltida antiklerikalism som till sist exploderade. Senmedeltiden var inte alls så förfallen och efterbliven. Nyare forskning visar att kyrkan hade stort folkligt stöd. Den var vital och dynamisk. Det går därför inte att tala om en naturnödvändig reformation.
Det sprakar och glittrar om renässansens fester. Gullan Gerward tar oss med till den största av dem alla, Erik XIV:s kröningsfest i Uppsala domkyrka. Denne renässansfurste var vid kröningen så smyckad med pärlor, ädelstenar och vita fjädrar att han knappt syntes. Efter predikan kläddes han av till midjan. Ärkebiskopen smorde honom  med helig olja, satte på honom kröningshandskarna och en ring som symboliserade trohet mot Gud. Sedan ikläddes han vit rock av silverbrokad och purpurmantel varpå kronan sattes på hans huvud. Därefter övriga riksregalier i hans framsträckta händer. Spira, riksäpple och riksnyckel. Varsågod.
Kungens utspisning av allmänheten slog det mesta i festväg. En fontän med öl, ur en brunn flöt vin. Kröningsmynt åt alla. Sjutusen personer kunde dagligen dela på trehundra får, sextiofyra oxar, fem hundra gäss och tusen höns. Riddare dubbades, torneringar arrangerades, hundar hetsades mot björnar och tjurar, diskantsång, härtrummor, raketer - var är vi? I 1400-talets Frankrike? I Neros Rom? Nej faktiskt i hederliga gamla Svedala.
I denna del om renässansen i Sverige bibringas vi solid kunskap. En del bidrag är visserligen, som man numera säger, rätt hårt nischade. Huvudintrycket är dock  lätthet och lärdom i god balans.
Olav Wiström

 

Bildtext:

Erik XIV: en renässansfurste i all sin prakt. 

  

  

  

  

 

 

Mer läsning

Annons