Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lessings litterära haverier

/

BOK Doris Lessing: Kärleksbarnet. Översättning: Annika Preis. Forum.

Annons
Doris Lessing ställer kvickt ut pjäserna, slår ihop figurerna och målar upp den avslutande knalleffekten i en och samma rörelse i Farmödrarna, den första novellen av fyra i nya samlingen Kärleksbarnet. Men det sker så stolpigt och schematiskt att jag ilsknar till. Hon vet bättre än de flesta att man måste bygga en litterär maskin innan man kan starta den och innan den kan börja dra texten; ändå struntar hon i hela det där precisionsarbetet.

Historien handlar om två nära vänner, två kvinnor som känner varandra sedan barnsben. De ligger med varandras söner. Nästan incest, nästan hustrubyte, nästan lesbiskt. Delikat ämne men man köper ju allt om det bara är väl gestaltat. Och här faller historien som en sten, den refereras sönder och skadas av alla kategoriska påståenden.

I nästa novell lever personerna från första sidan. Där skymtar en kvinnlig socialarbetare vars engagemang går ut över hennes egna barn. Men så kliver Lessing ur barnet och börjar docera igen. Och hon har bråttom. Här skriver hon om en hård kvinnovärld i London som hon känner utan och innan och det gör ändå novellen läsvärd.

Problemet är att hon fyller på med referat och kommentarer men det materialet når oss inte genom figurerna, hon föreläser själv. Igen: det är som om Lessing inte har tålamod att gestalta sitt stoff.

Den tredje novellen handlar om ett samhälle som blomstrar en tid och sedan går under. Det är en abstrakt, livlös historia. Tonen är sentimental, en riktig klagolåt som aldrig får någon substans.

I den sista berättelsen, Kärleksbarnet, bränner det äntligen till. En ung man fraktas till Indien 1939 och upplever under fyra dagar en kärlekshistoria som sedan deformerar honom. Det var ju så; kriget tryckte ihop tiden, det som skulle ta år rann förbi på några dagar, det gav livet en form som sedan var svår att hantera. Lessing vet förbluffande mycket om armén och hon vet allt om samväldet och tidsandan och hon ligger lågt. Personerna ligger högt.

Man brukar kunna skriva bortåt fyrtio sidor innan ett omöjligt projekt havererar, påstår folk som har skaffat sig den sortens erfarenheter. Lessings noveller är längre, mellan 60 och 120 sidor, men känns ändå som haverier; de liknar romaner som aldrig kom på fötter och lyfte. Texterna verkar ofärdiga, de är för breda och spretiga, för summariska och oskarpa och bygger inte på avgränsade episoder eller förlopp utan skildrar ett hela öden och liv. Och då krävs ett större omfång.

Jag har alltid betraktat Lessing som en av våra största berättare, en av dem som spelar i världslaget. Men här har hon, misstänker jag, tömt skrivbordslådan, gjort en bok av det som låg där och kallat det hela novellsamling.


Mer läsning

Annons