Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lika länder leka bäst

Annons
Norge och Sverige levde jämlikt i unionen nästan. Norge hade självstyre i allt utom utrikespolitiken. Egen regering, egen författning, egna lagar. Kungen var gemensam men både Sveriges och Norges regent.
Alltför många svenskar tror att Norge var underordnat, ett lydrike. Men det är en felsyn. Ändå kände alltfler norrmän det så, när Sverige vägrade handelsnationen Norge att få egna konsuler utomlands.
Därför sprack unionen den 7 juni 1905, för jämnt hundra år sedan. Kraven på nationell självständighet baserade sig på både en ekonomisk konflikt och en politisk.
Unionen föll på att den inte kunde hantera demokratin, fastslår den svenske historikern Bo Stråth i sin stora bok om unionen 1814-1905, union och demokrati, publicerad nu till jubileet. Sverige och Norge var nämligen varandras motsatser.
Norge hade en grundlag från 1814 med en modern riksdag, stortinget, inte medeltida ständer som Sverige hade ända till 1865. Norge hade infört parlamentarism 1884 och allmän rösträtt för män och i kommunvalen för kvinnor. Sådant saknades i Sverige.
Inte underligt att Norge firar den 7 juni. Men också Sverige borde fira. För unionsupplösningen blev inledningen till demokratiseringen av Sverige.
Först tog riksdagen initiativet från kungamakten. En samlingsregering bildades som förhandlade fram freden i Karlstad i september. Kung och kronprins sattes åt sidan. Och så vann liberalerna under Karl Staaff riksdagsvalet på hösten och tvingade kungen att utse Sveriges första regering, grundad på en politisk majoritet.
Unionsupplösningen blev en fördel för Norge. Men också för Sverige!

Mer läsning

Annons