Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lika med själ eller lika med smurf

Annons
Gerald Murnane
Slätterna
Översättning Caj Lundgren
Panache, Bonniers.

Mystifikation. Gerald Murnanes lilla roman Slätterna från 1982 är en enda lång sådan, alltså ett skapande av svårförklarliga och förvirrande omständigheter kring något.
Frågan är bara vad. Situationen är den att en filmare kommer till ett alternativt Australien, ett inre slättlandskap, för att researcha en film han ska kalla "Det inre". När han berättar boken har han varit där i tjugo år, och ingen film har ännu kommit ur honom. Han studerar slätterna och dess bebyggare grundligt, både fikon-akademiskt och intuitivt. Det hela blir till en meditativ och absurdistisk fantasi.
Bokens författare på svenska, översättaren Caj Lundgren, är skicklig på mystifierande formuleringar. Svenskan framstår som lika synonymspäckad som engelskan: Hemlighetsfull, beslöjad, gåtfull, diffus, vag, dold, skenbar, esoterisk, ... Texten svämmar över av sådana ord, och av formuleringar som egendomligt monogram, spekulativa funderingar, sällsamma drömmar, hus med hundra dunkla rum, avtagsväg från biväg med obestämda och motstridiga vägskyltar, oförutsedd korrespondens mellan metaforer i en glömd författares bekännelser...
Vare sig det är parodi på akademisk åttiotalsmetalitteratur (som mästarna Italo Calvino och Jorge Luis Borges) eller bara akademisk åttiotalsmetalitteratur, är det oerhört tröttande. Gerald Murnane delar upp läsare och kritiker i två läger. Slätterna har kallats såväl en klassiker i australisk litteratur och den mest fascinerande kortroman som någonsin publicerats i Australien, som rent nonsens. Jag lutar kraftigt åt den senare hållningen.
Non sens. Ingen mening i själva boken, läsaren får skapa all möjlig mening själv om hon orkar, läsa den allegoriskt som en undersökning av människosjälen, en forskningsresa efter ens inre, personliga landskap eller vad hon kan hitta på. Jag orkar definitivt inte, för mig är det litteratur som irrat sig långt in i en återvändsgränd som ligger mer än tjugo år tillbaka i tiden. Det är slätter hit och slätter dit, överallt slätter. Ordet slätt kan vara lika med själ, men lika gärna lika med smurf.
Min käpphäst om litteraturen som ett kontrakt mellan författare och läsare passar kanske bättre än någonsin. Om läsaren inte accepterar författarens alla villkor uppstår ingen litteratur, romanen faller platt till marken. Det är vad som händer för mig och uppenbarligen många andra här. Den lilla Panache-volymen med mjuka pärmar i Lotta Kühlhorns smakfulla utformning faller platt till slätten med ett litet ynkligt "smurf".

Mer läsning

Annons