Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Litteratur: Vardagens stilla förtvivlan – recension av Klas Östergrens samlade noveller

/
  • Klas Östergren samlar nu sina kortare prosatexter i en bok.

Klas Östergrens formuleringar "har en elegans som för tankarna till hur vana händer knyter en fluga", skriver Kristian Ekenberg som har läst författarens samlade noveller.

Annons

Klas Östergren dunsar upp sina samlade noveller på bardisken intill en skål med jordnötter.

Ja, bardiskarna är många i Klas Östergrens författarskap, där tonläget också påminner om ett förtroligt samtal mellan två bekanta i en bar. Ett berättande som har släktskap med anekdoten, som kanske rentav förklär sig till anekdot, men som har sprickor i sig som öppnas mot någonting större.

Vissa författarskap har sin storhet i de små texterna, i fragmenten som så lätt sprids för vinden. Klas Östergren är kanske inte utpräglat en sådan författare – han har skrivit romaner som inte behöver skämmas för sig i bokhyllan – men han är definitivt inte heller en författare vars kortare prosatexter kan räknas till de försumbara.

Att Natur och Kultur ger ut de samlade novellerna, även sådana som tidigare har publicerats i perifera sammanhang, är en tidig julklapp. Jag använder inte ordet julklapp av en slump. I novellsammanhang har julen blivit en östergrensk specialitet. Ett av de starkaste partierna utspelas just på en julafton, i ”White trash christmas”, där berättarjaget och en grannpojke som växer upp under trassliga förhållanden står på en höjd och ser i fönstren hur alla svenskar ser exakt samma tv-program inne i värmen: Kalle Anka. Om man klarar av den ensamheten, konstaterar Östergren, klarar man av det mesta i livet.

En gång i tiden gav Klas Östergren ordet ”luguber” ett ansikte. I sina sämsta stunder för han tankarna till en medelålders man som gärna lyssnar till sin egen mörka stämma, som använder en formell meningsbyggnad och just ord som ”luguber” för att de känns sköna i munnen. I denna samling är det ordet ”futt” som jag fastnar för. Ett ord som jag inte kände till och som återkommer, i betydelsen byggbarack.

För om Östergrens halva författarskap hänger i baren, sitter den andra halvan och äter lunch i en futt, som i novellen ”Ravioli”. Behöver jag konstatera ett det är en mycket manlig värld? Om kvinnor förekommer är det helst i form av exfruar.

Jag har stor förståelse för att många finner detta repellerande. Kanske delar jag den åsikten, åtminstone i teorin.

Genom att spränga tidigare novellsamlingar, placera in novellerna i nya sammanhang, öppnas portaler mellan dem. Östergrens författarskap är fullt av speglingar som syns tydligare när hela massan finns samlad. Upprepningar och trötta återkommande refränger blir dock också lättare att se och reta sig på.

Några av dessa texter möter jag för första gången, andra har jag läst tidigare. Novellerna från ”Med stövlarna på och andra berättelser” läste jag som tonåring och jag förundras över hur formuleringarna fortfarande finns inbrända i hjärnan. De har en elegans som för tankarna till hur vana händer knyter en fluga.

Blir det då lättare att se essensen i författarskapet, när spridda texter från flera decennier läggs på samma bardisk? Jag hade förväntat mig att en sådan kärna skulle vara lättare att urskilja. Östergren är för undanglidande. Mest av allt är det en stämning som förenar. Den stilla förtvivlan som ligger under vardagens yta.

Mer läsning

Annons