Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet är någon annanstans

/

Annons
Solen landar snyggt i Medelhavet när jag pressar bilen
över hundra på motorväg 6, på väg norrut i ett land
som knappt syns på kartan men som under det senaste
halvseklet i princip dagligen kommenterats i världens nyhetsförmedling.

Lilleputtlandet Israel, som alla har åsikter om, är
mindre än Småland, också om man medräknar ockuperade
mark, Västbanken och Gaza. Här bor fler människor,
israeler och palestinier, än hela Sverige.

Det är litet och trångt. Från motorvägen ser jag ut
över Israel och Medelhavet i väster, och samtidigt
bergen och Västbanken i öster.

Men något skymmer sikten. Längs motorvägs syns
plötsligt den omtalade gränsen. Säkerhetsbarriären,
som den kallas i Israel. Muren, som den kallas av
palestinier.

Som symbol är muren brutal. Som verklighet är den
ojämförligt mer brutal. På avstånd uppfattar man inte
den enorma höjden: nio meter! Färdigbyggd kommer den
att mäta närmare 70 mil (!) och särskilja Västbanken
och dess 2,5 miljoner palestinier från Israel.

Om detta handlar en nyutkommen antologi, \"Vi skulle få
leva här\" (Agora), huvudsakligen med bidrag av svenska opinionsbildare och journalister, men också med texter av palestinier och israeler.

\"Muren i Palestina finns bara så länge omvärlden
accepterar den\" heter det i bokens naiva
programförklaring. Som om omvärlden, och framför allt svenskarna, bidrog till att riva Berlinmuren.

Rent juridiskt är frågan glasklar. Israel har all rätt
att bygga vilka murar eller säkerhetsbarriärer som
helst på egen, men inte på ockuperad mark. Moraliskt
är det lika barbariskt som förkastligt när Muren dras
mitt genom byar och människors vardag.

Muren som sådan är alltså inte olaglig; liknande
skrämmande, men lagliga gränser finns på många håll i
världen. Det är den olagliga muren, alltså inne på
palestinskt territorium, som ådragit Israel stark
kritik från större delen av omvärlden, och från det
egna landets medborgare.

Det är viktigt att hålla isär denna hårfina, likväl
avgörande skillnad, men sådana petitesser tycks inte
bekymra bokens redaktörer. Så är \"Vi skulle få leva
här\" mer än en politisk pamflett, än god journalistik.
Man talar till de redan omvända. I förordet bekänner
man att \"vissa perspektiv saknas\" och att boken \"inte
gör anspråk på neutralitet\".

Så kan man ju också formulera den enögda saken. Visst
finns här upplysande, gripande och tankeväckande
texter, men i långa stycken är \"Vi skulle få leva här\"
lika förutsägbar som tendensiös.

Varför Israel överhuvudtaget bygger muren - som
beräknas kosta närmare fyra miljarder dollar
kommenteras knappast. Muren framställs antingen som
ett nyckfullt vansinnesinfall eller som ett
exempellöst grymt sätt att ytterligare förnedra
palestinier med avsikt att stjäla land.

Jag påstår inte att det inte förhåller sig så också.
Men att muren möjligen kommit till utifrån idén om att
den kan förhindra palestinska terrorister att ta sig
in i Israel, avfärdas som ett svepskäl

Sanningen är att muren redan mycket effektivt
förhindrat terrorattacker i Israel. Därav det massiva
stödet för muren, om än inte för dess nuvarande
dragning, i Israel.

Hur terrorn påverkar Israels befolkning, och i
förlängningen konflikten, intresserar få av antologins författare, och få journalister överhuvudtaget. Problemet är bara att detta ensidiga perspektiv gör hela konflikten med dess specifika inre dynamik fullständigt obegriplig. Israeler onda. Palestinier goda. Nog så, eller?

Men hur kan någon göra anspråk på att förstå, och tro
sig kunna lösa en så komplicerad konflikt, när man
förblindas av sin egen förträfflighet. Därför kan
exempelvis en skribent påstå något så enfaldigt som
att Israel aldrig (!) frivilligt kommer att lämna
tillbaka ockuperad mark.

Minnet är uppenbarligen kort: Israel lämnade
Sinaihalvön i utbyte mot fred med Egypten. Att
skribenten sedan lyckats undgå vad som sker i Gaza, är obegripligt.

Symtomatiskt är några av de skarpaste texterna i \"Vi
skulle få leva här\" skrivna av israeler och
palestinier, alltså av människor som faktiskt lever i konfliktens vardag. Människor som inte kan nöja sig med patosfyllda, högröstade åsikter och slagord, utan som måste försöka finna en väg framåt. De ska ju leva här, alltså där.

Sedan kan Göran Greider fortsätta plita ned pompösa
dikter om Palestina som \"flyter ut över världen\". Han
bekänner att han aldrig varit i Palestina, verkar
heller inte vilja åka dit.

Allt är ju redan glasklart där han sitter i trygghet
på sitt lilla förortstorg i Sverige, långt ifrån alla
murar och terrorattacker. Onda. Goda.

Det är så lätt att ha patent på alla rätta svar om
livet som pågår någon annanstans.


Mer läsning

Annons