Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet kräver förändring för att bli värdefullt

/

Margareta Strömstedt:
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte
Albert Bonniers förlag

Annons

Bokrecension. Minnena tränger sig på. De lockar och pockar. Ömsom mjukt och vänligt ömsom krävande och fulla av en stillsam smärta som vägrar lägga sig. De kräver att få bli nedtecknade, att åter bli väckta till liv.

Den gångna tiden och de försvunna åren, de många döda som redan gått före in under dödens stumma valv, vill ha sin egen berättelse. Ibland är det enbart ögonblicksbilder som hur Astrid Lindgren brukade lägga sina gamla, tunna händer – blåådriga och rynkiga – i Margareta Strömstedts. När Strömstedt i dag betraktar sina händer har de blivit alltmer lika vännen Astrid Lindgrens.

Andra gånger är det mer händelsemättade episoder från barndomsåren och senare i livet besök hos Tove Jansson på ön Klovharun, en natt då hon sover i Astrid Lindgrens pappas säng i Vimmerby, en längre vistelse i Missenträsk hos Sara Lidman där hon bodde i undantagsstugan, en hel dags talande på Fårö då Ingmar Bergman ställer Bo och Margareta Strömstedt inför ett ultimatum, att berätta vad som är fel eller lämna honom ifred och därmed i princip räddade deras då trasiga och slitna äktenskap.

Tiden väntar inte. Den är obönhörlig. Chagrängskinnet kränger sig – för att tala med Balzac. Livstråden blir kortare för var ny dag som randas vid horisonten. Margareta Strömstedt skriver i boken Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte om möten, minnen och förtätade situationer. På ett plan är det en fortsättning på den mer skönlitterära boken Natten innan de hängde Ruth Ellis som kom häromåret.

Tonen är stillsam, återhållen och liksom en aning dov – som skogduvans läte – trots att många av de händelser Strömstedt skildrar kan vara nog så dramatiska och uppseendeväckande, upprörande och även djupt frånstötande. Hon skildrar manlig makt och sexuella övergrepp och hur hon tiger och skambelägger sig själv i stället för att vägra och låta vreden växa sig stark.

Och döden är på ett eller annat sätt närvarande i nästan varje berättelse. Att växa upp i ett predikanthem i djupaste Småland där August, hennes djupt avhållne far, var en populär förkunnare inom Missionsförbundet skapade ett aktivt dödsmedvetande. När hennes tre år yngre bror Lasse tar livet av sig kliver Döden fram och går sedan dess alltid vid hennes sida.

En ton av bitterhet och – kanske? – av ännu ej förlåtet svek smiter in mellan raderna när hon skildrar de tidiga åren i Stockholm. Maken Bo Strömstedt åkte på morgonen in till tidningen, mitt i karriären på Expressen, kom sent hem trött och orkade inte berätta om alla de, som hon stående vid fönstret med sonen i famnen föreställt sig, spännande människor han pratat med och träffat under dagen. Makens tigande, den makt han utövade genom tystnaden bakom sin stängda dörr, skapar till slut inte bara en plågsam ångest utan en ohållbar och grym tillvaro.

De hade år 1960 flyttat in i det nybyggda Hagsätra – en del av miljonprogrammet. Och där riskerade Margareta Strömstedt att förvandlas till en mer eller mindre frivillig fånge i folkhemmets hysteriskt växande modernitet. Men mödrarna i området organiserade ett roterande schema för gemensam barnpassning och därigenom skapade hon tid för sitt skrivande.

Det skenbart vardagliga får inte minst genom Margareta Strömstedts källvattenklara och kvillrande vackra språk en lockande lyster och dess innebörd och betydelse växer sig stark i den trygga skuggan av de namnkunniga personerna och boken förmår osökt visa hur livet består av just dessa vanliga dagar. Boken blir därigenom, paradoxalt nog, ytterst trösterik och upplivande med sitt värmande och ovedersägliga tonfall. Men mest tilltalande är den undertryckta vreden. Ilskan som aldrig får koka över. Ilskan som aldrig släpper sitt grepp. Margareta Strömstedt försvarar lugnt och sansat och sakligt upproret, de nödvändiga förändringar som livet kräver – om och om igen – för att förbli helt och värdefullt.

Mer läsning

Annons