Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljuset glimtar fram med upphöjd oberörbarhet

Annons
Nio
Andrzej Stasiuk
Översättning: Tomas Håkanson
Norstedts

Den fyrtiofemårige polske författaren Andrzej Stasiuk har byggt sitt hus själv.
Det står på en sluttning vid vägs ände en bit upp i Karpaterna i sydöstra Polen. Han flyttade dit från Warszawa för tjugo år sedan för att få ordning på sitt liv, som han uttryckte det när jag för två år sedan åkte för att hälsa på honom. Jag ville se om trakten i sig skulle göra mig lika hänförd som romanen i vilken den besjungs, Världen bortom Dukla.
Det gjorde den inte. Besöket gav mig mycket mer i Stasiuks bok än i verkligheten, och jag insåg att jag nog tyvärr har blivit för van vid att se världen genom mina egna ögon för att riktigt känna den, och behöver en skicklig författares nya för att erfara den som ny, djupare och varaktigare.
Världen bortom Dukla är Andrzej Stasiuks första roman på svenska. Den saknar i princip handling, världen framstår i den som både vacker och hemsk, men samtidigt obegriplig och futtig. Stasiuk beskrev själv boken som en para-religiös meditationsbok över världen och verkligheten.
Han talade vid mitt besök om Världen bortom Dukla i termer av emanation och epifani. Emanation handlar enligt ordboken om alla varelsers och tings spontana utflöde ur gudomen, och epifani är en \"religionsvetenskaplig term för en plötslig gudomlig uppenbarelse\".
James Joyce använder begreppet i bemärkelsen det \"plötsliga blottläggandet av tingens innersta hemlighet, det ögonblick då den mest triviala detalj framstår som en meningsmättad symbol\", och den amerikanske kritikern Harry Levin beskriver fenomenet som \"ett litterärt substitut för religionens uppenbarelser\". Genom sin originella poetiska förmåga når Stasiuk ständigt sådana litterära uppenbarelser.
Stasiuk sa också att romanen Nio, som nu kommer i svensk översättning, är helt olik Dukla-romanen. Men där hade han fel! Blicken, stilen, världsbilden är desamma. I Nio, även denna i kongenial tolkning (snarare än översättning) av Tomas Håkanson, står det vackra, den gudomliga uppenbarelsen, visserligen tillbaka något till förmån för det hemska, obegripliga och futtiga. Ljuset är sämre. Inte så konstigt, för här befinner vi oss i Warszawas undre värld. En annan skillnad är att boken har handling.
Romanen utspelar sig i början av nittiotalet, den tid då det var nytt i Polen att \"den fria företagsamheten skulle rädda världen\". Drömmen är om inte lyckan så åtminstone frånvaron av misär. Men misären impregnerar allt. Tillvaron är djupt vulgär, och på varje sida sups det och röks kopiöst mycket billiga polska cigaretter. Ljuset lyser alltså sämre här, men när det gör det ger det ändå samma känsla av upplyft oberörbarhet som i Världen bortom Dukla.
Det skulle kunna vara världens thriller, men Stasiuk placerar oss med ryggen mot händelserna och tvingar oss att se sådant vi inte registrerar annars, vare sig vi är mitt i en actionrullet eller på väg till jobbet. Iakttagelserna är humoristiska och precisa, som av den massiva kvinnans spetsiga klackars avtryck i golvmattan.
Stasiuk verkar inte gilla människor, de framställs schabloniserade; männen som genomgående dumma och/eller onda skurkar, kvinnorna som dumma slampor och/eller stackars offer. Det är möjligen ett lite väl enkelt och romantiserande sätt att dela in världen i ont och gott. Anledningen till att jag ändå älskar det Andrzej Stasiuk skriver är att det fungerar som ett skolexempel för min käpphäst om litteraturens främsta uppgift: Att främmandegöra verkligheten, att genom vässad blick och ett arbetat språk presentera världen om än inte dess bebyggare så att den framstår i all sin, tja, skönhet, hemskhet, obegriplighet och futtighet, till exempel.

Mer läsning

Annons