Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lokalpatriotismen frodas bland sommarspelens mygg

/
  • Cecilia Bruce spelar rallare i Messmörsteaterns
  • Bygdespelet
  • Bygdespelet

REGIONERNA OCH IDENTITETEN: I skapandet av den regionala identiteten spelar sommarspelen en stor roll. De levandegör det förgångna, skriver Gunilla Kindstrand i vår artikelserie inför bildandet av storregioner.

Annons

De kommer lika säkert som prästkragarna och myggen – sommarspelen.

Varje år sitter vi där, lite småfrusna i sommarkvällen, med filtarna svepta om benen. Tillsammans utgör vi en jättepublik.

Begreppet ”bygdespel” hade länge en lätt nedlåtande klang, i dag är det hardcore. I fabriker och på gårdstun, på enkla tiljor och påkostade vridscener berättas historier om livet förr. Inte sällan är aktörerna iklädda autentiska kläder i lärft och vadmal. Det är ett kärleksfullt berättande om vardag och världsbilder, ofta med en imponerande research som grund.

Här är några slumpvisa nedslag i årets utbud: I Gagnef i Dalarna kan vi möta Kierstin Persdotter och hennes familj, Hon var den sista kvinnan i socknen som brändes som häxa, 1786. I Offerdal i Jämtland handlar det om pilgrimer på vift. I Järvsö i Hälsingland tar oss Messmörsteatern till en fäbodvall. I Flogberget, mellan Ludvika och Smedjebacken flammar eldar och dånar sprängskott. Män, kvinnor och barn sliter i sitt anletes svett för brödfödan.

Sommarspelen växte ur en stark folklig tradition av buskis och folkparksnöje. På 1970-talet flammade diskussionen om hur så kallat ”vanliga människor” gestaltades på teaterscenerna. Inte minst Spelet om Norbergsstrejken, med premiär sommaren 1977, visade vägen in i ett annat berättande, där konflikt och social utsatthet stod i centrum. Norbergsspelet fick många efterföljare. Numera är lokalhistorien ofta grunden för uppsättningarna, med ett tydligt ”vi” som grund för överenskommelsen mellan scen och publik.

Men den som kallar det amatörteater ska nog besinna sig. Regional identitet är hårdvaluta idag och många spel är uppbackade av kraftfulla EU-pengar och turiststöd. Semestrande eller pensionerade skådespelare från Dramaten och såpavärlden blir publikdragande ihop med aktörer som är kändisar i den lokala vardagen.

På sätt och vis har sommarspelet tagit över den roll som lokala museer och hembygdsföreningar en gång i tiden hade: att levandegöra det förgångna. Men medan skattefinansierade institutioner och organisationer har att förhålla sig till både utskrivna och outtalade kulturpolitiska mål, är sommarspelen fria att botanisera i det förflutna som vore det en konfektask.

Så vi i publiken får oss varje sommar ett myller av historier och människoöden serverade. En polyfoni av röster och erfarenheter från det som en gång var.

Och aldrig är vi så lokalpatriotiska som när vi sitter där bland myggen, kurande under våra filtar.

*

Läs mer: Här har vi samlat konstnärerna som skapat bilderna av landskapen

Mer läsning

Annons