Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckan att skriva

Annons
Jag sitter vid skrivbordet. Fingrarna trycker på tangentbordets bokstäver och bokstäverna blir ord som blir meningar som blir texter. Emellanåt ser jag upp och ser att bildskärmen är full. Texterna skrivs till musik. Phillip Glass, John Adams, Gavin Bryars och andra avantgardistiska klassiker är standardrepertoar, men det händer att Lars Gullin, Ben Webster, Jan Garbarek eller andra jazzmusiker kompar mitt skrivande. Ibland behövs tuffare toner. En enda låt av Bruce Springsteen räckte till en hel text. Varje gång jag hör ²Janey Don't You Lose Heart² aktiveras minnesbilden. Jag hade höjt skrivbordet och stod upp och tryckte på tangenterna som en manisk klaviaturspelare i ett rockband.

Blev det bra? Minns inte. Bryr mig inte. En gång var det allt jag tänkte på. Blev det bra? Det skulle bara bli så där vansinnigt bra. Varje gång. Blev det ju inte. Jag blev dålig av att försöka skriva bra. Alla dessa ansträngningar. För helvete Tomas - världen går inte under om du inte skriver som en gud. Sade jag till mig själv. Dag ut och dag in. Lyssnade jag? Icke. Varje dag satt jag som en spänd fiolsträng och krystade fram mitt mästerverk.

I dag anstränger jag mig inte för att skriva bra. I dag anstränger jag mig för att koppla av. Jag har givit mig själv tillåtelse att skriva som det blir. Blir det bra är det bra. Blir det dåligt är det OK. Måste alltid skriva för mig själv. För att andra skall tycka om att läsa det. Tänker jag på andra när jag skriver kan jag lägga av direkt.

För mig själv alltså. Avslappnad, lustfylld, innesluten i mitt eget unika univers. Lycklig. Jo, jag är det när jag skriver. Det är en njutning att se bokstäverna bli ord som blir meningar som blir texter. Blir det dåligt skruvar jag upp volymen och låter Phillip Glass filmmusik från The Hours tona ut i rummet.

Jag är lycklig när jag skriver och jag skriver varje dag. Det har tagit många år innan jag vågat erkänna att det är så. Jag. Jag. Jag. Därför att jag aldrig kan undkomma mig själv. Fast den gud jag inte tror på skall veta att jag har försökt. Andra människor kan man fly från eller be fara åt helvete. Sitt eget helvete bär man alltid med sig. Lika bra att möblera om det till en himmel. Och skapa den enda kärleksaffär som är livslång. Egenkärlek. Ja! Som om egenhat vore bättre. Självgodhet. Ja! Som om självondska vore bättre.

Jag är lycklig när jag skriver och jag skriver varje dag. Det finns andra stunder av lycka, men skrivandets lycka har blivit så många tecken att det inte räcker för att skriva om lyckan när jag simmar, rider eller vandrar. Får bli en annan gång. Lyckan har många ansikten, men den kommer alltid inifrån, även om det ofta känns som den sitter i fingrarna som vandrar över tangentbort.


Mer läsning

Annons