Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyrikkrönika: Livet, döden och kärleken - för mindre än en hundring

/

En dikt kräver en kropp som tar emot och svarar. Kristian Lundberg presenterar en handfull nya lyriksamlingar.

Annons

En dikt kan på ett sätt beskrivas som en kropp i ett rum. En talande kropp.

Dikten tar plats i både inre och yttre rum. Den kräver närvaro, koncentration. Dikten rör sig. Den andas. Lever. Den skapar sig själv i kontakt med läsaren, på samma sätt som vi blir till i mötet med andra. I Julie Sten-Knudsens andra diktsamling ”Atlanten växer” (Rámus) – mycket följsamt tolkat av Jenny Tunedal – är dikten inte bara en kropp, utan lika mycket vetskapen om att denna kropp är en annan än den egna. Trots det är Sten – Knudsen också rent konkret fysiskt närvarande i sin dikt. Det är en närvaro som vi möter redan i samlingens första dikt: ”I ljuset från skrivbordslampan/som är gulare än dagsljus/ser huden på min hand grönaktig ut,/och rödaktig, med ett gyllene sken./Vit är den inte./Väggen är vit./De använda pappersnäsdukarna/och obetalda räkningarna är vita.” Denna vithet är en fixpunkt i samlingen. Ett nav.

Morten Søndergaard närmar sig dikten och det lyriska tilltalet på ett direkt motsatt sätt. I ”Genernas drömda rot” (Rámus) blir dikten till en slags helhetsupplevelse där det som annars väljs bort görs tydligt. På ett plan mycket smalt, på ett annat sätt – paradoxalt nog – gör det obegripliga att läsaren själv blir mer delaktig i läsprocessen. Han ingår i själva skrivandet. Översättaren av ”Genernas drömda rot” - Jonas Rasmussen - har i sitt efterord placerat dikten i ett sammanhang, i en meningsfylld helhet.

”Atlanten växer” beskriver på ett sätt relationen mellan två systrar och deras respektive hudfärger. På ett annat sätt skriver den sig in i området av obegriplighet som finns mellan oss alla, oavsett hudfärg. Det är i omgivningens blickar som vetskapen om att vara annorlunda definieras. Det är i blicken strukturen skapas. Sten – Knudsen skriver om hudfärgade kritor, om puder som heter 01 neutral. Men än viktigare försöker hon skriva fram en plats där det trots allt går att existera, trots omgivningens konstanta process av att förminska och etikettera. Dikten expanderar i sitt tilltal, i sin form. Den växer ut till att bli en slags sammanhållen helhet, en berättelse om rasifiering, om strukturer, om att finnas till och längta. Julie Sten – Knudsen skriver med ett intensivt borrande tonfall. Trots det är dikterna till sin form närapå sångbara i sin mjukhet, i sitt försök att försöka förstå det som man saknar kroppslig erfarenhet av, nämligen att vara i annan färg än ”neutral 01”

I Gunnar Hardings senaste ”Från vinter till vinter” (W&W) möter vi ett tomrum eller ett mellanrum om man så vill. Det är avstånd, avsked och frånvaro som är det centrala i samlingens första del. Det är också här det blir så tydligt att Harding utan tvekan tillhör våra främsta nu levande poeter. Det är enkelt, avklarnat. Det finns inga onödiga gester, ingenting annat än just bara kristallklar lyrik. Det finns i den första delen en slags mörk dov puls som slår genom allt: ”Vi går genom myllret av människor/där det är svårt att urskilja vilka som går nära varandra/för att de står varandra nära/och vilka som bara råkat hamna nära varandra,/vilket orsakar en lätt förvirring för de mötande./Ska de gå mellan dem eller ta ett steg åt sidan?/Vad mitt norra öga skådar är/att kanske inte idag, kanske inte imorgon/men en dag kommer någon att gå/mitt emellan oss/utan en tanke på/att vi kanske hör ihop.” Det är en sorgesång, inte bara över en brusten relation, utan lika mycket över vår oförmåga att kunna leva tillsammans. ”Från vinter till vinter” är en imponerande diktsamling där det faktiskt inte finns en enda falsk ton, inte ett enda felplacerat ord. Jag är både djupt tagen och berörd. Hardings motsats finns i Dénes Krusovszky. Han är född 1982 i Budapest och finns nu utgiven på svenska i ”Att gå sönder är så” (Rámus) vilket är en diktsamling som rör sig inom samma tematik som Harding. Det är bara det att Krusovszky inte behärskar formen. Han blir istället påstridig, närapå gråtmild. Det finns naturligtvis undantag, men det är dessvärre just bara undantag. ”Inte ens den här symmetrin/håller ihop längre, bara en/bortdöende order över ett öde fält.”

Avslutningsvis. Göran Sonnevis ”Bok utan namn” (Bonniers)finns nu i pocketformat. 804 sidor. Om intet och alltet. Varje ton / får sin betydelse / av den andra”, står det i en kortdikt som formulerar en sonnevisk poetik. Storslaget. En helt häpnadsväckande diktsamling. Livet, döden, kärleken, tiden, minnet. Allt, allt – och det för mindre än hundra kronor.

Kristian Lundberg

Mer läsning

Annons