Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande postum deckardebut

/

BOK Stieg Larsson: Män som hatar kvinnor. Norstedts

Annons
Det är sannerligen sorgligt men icke desto mindre sant. Svenska deckare eller kriminalromaner förmår sällan att överraska eller bjuda på oväntade läsupplevelser. De flesta tycks ha tillverkats efter samma mall. Det är samma trötta medelålders herrar som tröskar sig igenom samma trista gråa vardag av samma filmjölk och samma mord.
Stieg Larssons postumt utgivna debutroman visar dock att genrens inneboende potentialer är stora och fortfarande kan avlockas nya intressanta vinklar. \"Män som hatar kvinnor\" är titeln på denna tegelsten till kriminalroman och är nummer ett i en serie med den gemensamma titeln \"Millennium\". Före sin förtidiga död förra året hann journalisten Stieg Larsson, mest känd för sitt arbete med tidningen Expo och sitt stora kunnande om nynazismen, lämna in inte mindre än tre manus till Norstedts.
\"Millennium\" är också namnet på den tidskrift som den medelålders ekonomijournalisten Mikael Blomkvist arbetar på och även är delägare till. Men det mesta har ställts på huvudet i Mikaels liv genom en artikel om den ökände finansmannen Hans-Erik Wennerström. Finansmannen åtalade tidningen för ärekränkning och vann målet. Domen blev hård. Ett stort skadestånd och tre månaders fängelse för Mikael Blomkvist.
Han inser att han, om så bara tillfälligt, måste lämna tidningen. Då dyker ett minst sagt egendomligt erbjudande upp. Det kommer från den förre finansmagnaten Henrik Vanger, som för flera år sedan dragit sig tillbaka till släktgården i Hedeby utanför Hedestad. Henrik Vanger vill anställa Mikael Blomkvist för att gå igenom det material som Vanger med snudd på den besattes envishet samlat genom åren om sin brors sondotters mystiska försvinnande den 26 september 1966. Harriet var då sexton år och försvann spårlöst.
Mikael flyttar upp till Hedeby, kanske inte helt oberörd av Vangers generösa erbjudande: för ett års arbete ska han få två och en halv miljon kronor. Stämningen blir snart mycket lik den som härskar i de bästa av brittiska deckare. Förtätad i sin skildring av byns originalitet och olycksbådande och klaustrofobisk genom sin ovilja att acceptera en snokande främling. Som hjälte är Mikael Blomkvist förvisso rätt genomsnittligt typisk; en vanlig lagom! svensk kombination av anti-hjälte med stråk av äkta hjälte. Men Stieg Larsson introducerar även Lisbeth Salander. Hon är tjugofem år och \"researcher\" på ett mindre säkerhetsbolag, Milton Security. Hon är så blek att hyn slår mot blått, snudd på anorektisk, kraftigt tatuerad och piercad i både näsa och ögonbryn. Hon säger nästan ingenting, utan uppträder mot omvärlden med närmast autistiskt ointresse eller oförställd aggressivitet. Samtidigt är hon stentuff och den i särklass bästa utredare som någonsin arbetat på företaget.
Styrkan i \"Män som hatar kvinnor\" ty det är en ovanligt stark och påträngande bok stammar inte minst ur Stieg Larssons ovanligt välutvecklade förmåga att ge sina gestalter djup och trovärdighet. Det gäller ner till minsta lilla bifigur men framför allt de två huvudrollsinnehavarna som båda bär på ett förflutet med tunga hemligheter.
Den femhundrasextiosju sidor tjocka boken har en ovanlig intensitet. Den tränger sig på, den kryper in under huden (om klyschan ursäktas) och vill verkligen förmedla någonting. Den har ett budskap och den berättar något väsentligt om vår egen tid, vårt eget samhälle. Det är inte alldeles lätt att säga om det är en deckare eller en thriller eller ovanligt spännande roman. Enklast är att säga att den är allt detta på en och samma gång.
Det är ingen tvekan om att Stieg Larssons \"Män som hatar kvinnor\" kommer att bli en succé. Förlaget slår på sin allra största trumma. I förra veckan meddelades dessutom att boken ska filmas. Varje magsur kritiker vill då självfallet instinktivt sätta foten på den mediala bromsen ty så fungerar det men det går inte att låta bli att kapitulera. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Det var mycket, mycket längesedan en svensk kriminalroman lyckades med konststycket att förstöra min nattsömn. Det gjorde Stieg Larssons \"Män som hatar kvinnor\". Den är helt enkelt lysande.



Mer läsning

Annons