Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lysande uppsättning utan kineseri

Norrlandsoperan Turandot av Giacomo Puccini med slut av Luciano Berio Regi: Matthew Richardson och Patrik Sörling Dirigent: Tobias Ringborg I rollerna: Erika Sunnegårdh, Patrik Forsman, Elisabet Strid m fl Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan och Norrlandsoperans kör

Annons
Om den grymma prinsessan Turandot ställer sina friare inför tre gåtor, som de med livet som insats ska lösa, koncentrerar sig Norrlandsoperans uppsättning av Puccinis sista och kanske märkligaste verk på den första. Den om hoppet som gäckar och släcks för att i all tid tändas på nytt.
Allmänt ses nog verket som en berättelse om kärlekens makt som kan vända människor från iskyla till känsloglöd, där den frustrerade prinsessan från ett dånande happy end lever lycklig med sin friare Calaf.
Men Puccini hade svårigheter med de två sista scenerna, som han aldrig fullbordade. Det arbetet togs över av Franco Alfano, men hans obekymrade sätt att avsluta operan i harmoni och löften om evig kärlek är psykologiskt bekymmersam, eftersom de lyckliga två bildligt då dansar på slavinnan Lìus grav, hon som av kärlek till Calaf just tagit sitt liv.
Först på 90-talet gjordes något åt saken då Luciano Berio tog sig an uppgiften att skriva ett nytt slut. Det introducerades så sent som 2002 och det är detta som regissörerna Matthew Richardson och Patrik Sörling använder. Med lysande resultat.
Operan med handlingen i sagotid förlagd till Peking bjuder oftast överdådigt spektakel med sjutton drakar och \"Österns mystik\". Denna uppsättning skalar bort onödigt kineseri och koncentrerar sig på det känslomässiga och sociala djupet i denna på ytan tämligen egendomliga historia.
Musiken kodar orientaliskt med pentatonik, mycket slagverk och maffiga gong-gongar och den mer smäktande Puccini hörs egentligen bara i bravurnumret \"Nessun dorma\".
Av det markerat kinesiska återstår bara den skröplige kungen och Jan Karlsson som icke-sjungande bödel. Snarast är det ett samhälle av västerländskt snitt som tecknas. Ett auktoritärt, stängt och frustrerat samhälle under en glittrande yta vars estetik blivit den braskande underhållningens oblyga kitsch; dokusåpornas och schlagerfestivalernas. Markerat redan innan spelet börjar av shinglade bensprattlande showgirls i guldskor och minimala scenbikinis, följda av Lars Martinssons tv-lejon i guldlamé och ett leende som bara nödtorftigt döljer blodtörsten.
Den 40 man och kvinnor starka kören sätter föreställningen under tryck och om operakören oftast får utgöra staffage gör den här snarast en av huvudrollerna. Som lättmanipulerad massa som ropar: \" Döda, döda\" och som gladeligen är bödeln behjälplig i alltmer nedblodade slaktaroveraller.
Mycket kan sägas om tillståndet under senkapitalismen, men frispråkigheten kring det sexualiserade våldet är utan tvivel en civilisatorisk landvinning. Världen har aldrig varit en tebjudning, men den begynnande insikten att det är en mänsklig rättighet att inte utsättas för våldtäkt är inte Gudrun Schymans enbart.
Detta våld utgör också nyckeln till Turandots kallsinnighet, ja till hela operan. Berättelsen om hur en av hennes anmödrar våldtas och mördas ges här en särskild pregnans i den filmsekvens som spelas upp över dansarnas tvetydiga könsjagande.
Den ger också relief till Erika Sunnegårdhs knivskarpa sopran vars kyla blir ett med en hel samhällsform och vars begynnande värme slutligen tecknar ett möjligt annat sätt att leva. Och då handlar det inte om kärlekens sjunde himlar, eviga kyssar och livslång äktenskaplig lycka utan om det nyväckta hoppet om ett liv som fri kvinna, fri människa.
Både Sunnegårdh och Elisabet Strid, som gör slavinnan Líu, är rätt färska skott på den svenska operascenen men likväl är det framförallt dessa båda som bär upp denna märkvärdigt djärva uppsättning. Sunnegårdh har hunnit med framgångar på självaste Metropolitan. För Strid handlar det om en av de första större rollerna, men hennes varmhjärtade och kärleksfyllda Líu utgör en av kvällens stora behållningar.
Tobias Ringborg får orkestern att ömsom ryta, ömsom viska, nyttjar varje tillfälle till nyans och kan i vissa ackord vrida upp volymen till dramatiska dån som får både öron och operahus att darra till.
Sällan hördes bättre orkester i Norrlandsoperans dike och sällan hördes och sågs bättre föreställning på dess scener.

Mer läsning

Annons