Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyssna noga till Kerstin

/

BOK
Kerstin Norborg: Missed abortion
Norstedts

Annons
Efter två diktböcker och romanen "Min faders hus", som rättmätigt nominerades till Augustpriset 2001, prövar Kerstin Norborg i Missed abortion ett tredje uttryckssätt, novellens.

Mindre än en traditionell samling, där varje novell är ett solostycke, har Norborg enligt musikaliska principer skapat ett flätverk med teman som återkommer och varieras. Och gestalter som lämnas för att återvända.

Den sista novellen, av inalles fjorton, knyter således an till den första, titelgivande. Missed abortion är en medicinsk term för ett foster som dör i livmodern. Eller, om man trotsar det kliniska läkarspråket, ett barn. En pojke eller flicka.

Språket saknar inte betydelse. Hos Norborg är nästan samtliga figuranter akademiker, självklart hemtama i det slags rationella förnuft där språket både är en världserövrare och social markör, men också och utan att de förstår det ett värn. En distanserande faktor. Men när det kommer till kritan? När fostervattenprovet säger Downs syndrom?

Gång efter annan hamnar det inlärda intellektet på mer eller mindre subtila kollisionskurser med ursprungligheten och känslan. Värnet mot verkligheten håller nog inte.

Utan att hemfalla åt moderskapets mystik framskriver författaren med välsträngade instrument i olika tonarter alla de reaktioner och mönster som omger bokens grundtema: barnlösheten, missfallen, graviditeterna mot alla odds.

Men där finns besläktade ämnen, vilka gör verket till en mångfacetterad inventering av tvåsamhetens och levandets existentiella och vardagliga villkor: cancer och död, skilsmässor och änkestånd. Norborgs män, särskilt de äldre, är överlag målmedvetna och gärna inriktade på konkreta projekt, som renoveringar och husbyggen. Mitt i ingenjörstänkandet och den tystlåtna entusiasmen får man ändå en känsla av att de flyr från något och kanske inte är så mogna som åldern indikerar.

Från flickan med fiolen och den exceptionella receptiviteten till de gamla och rastlösa eller mera handlingsförlamade, halvvägs mellan resignationen och hoppet, via de fertila alternativt ofruktsamma, är det ändå kvinnorna som står i centrum.

Deras kärlekshistorier och äktenskap som snarare än himlastormande varit präglade av "tillvänjning, ömsesidig respekt".

Även då stoffet närmar sig undret och nåden bevarar Norborg en saklighet och stoicism. Diktböckernas dröjande, poetiska språk har bytts mot ett mera rättframt och påstående. Om de dova stämningarna dominerade i den tidiga produktionen, så har situationerna, eller de lika pregnanta som hotande bilderna se bara den tjocka kvinnan som glufsar i sig pommes frites! nu tagit över.

Och om laddningen ibland uteblir, och några noveller lider brist på strömförande element, så tvingas man nog ta det svaga med det starka och inse att också tystnaden, allt det outsagda, i det stora hela har en delvis dold och successiv betydelse.

Den som läser mellan raderna och med en skärpt uppmärksamhet på samspelet mellan lätthet och tyngd, paus och utsaga; den har behållning av Kerstin Norborgs nya.



Mer läsning

Annons