Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magnum som förebild

Annons
I helgen var det Årets Bild-gala. 27 manliga fotografer tävlade om bästa pressbilderna. Det blev som vanligt fel bild vann!
Redan nomineringarna väckte anstöt. Könsfördelningen 27-0 motsvarade varken samtidens eller medlemmarnas ganska anspråkslösa krav. Mindre kontroversiellt var motiven. 50 % \"bruksortsvemod\" á la Sune Jonssons 70-tal, 50 % död i olika gråskalor.
Rikspressens fotografer hade sänts till Asien och Afrika för att dokumentera misär - svältande barn, sörjande mödrar och orörliga mörka kroppar i starkt solljus. Det är ungefär samma bilder de tog förra året, och året dess förr innan. De allra flesta väldigt bra, berättande featurebilder. Bilder för söndagsdelen.
Förebilden för den sortens fotojournalistik finns samlad i den nyutkomna \"Magnum Stories\" ( Phaison, 2004).
Bildbyrån Magnum bildades i Paris 1947. Orsaken var att dåtidens bildtidningar och dagspress inte behandlade fotografen som en självständig berättare. Han var alltid steget bakom han illustrerade den skrivande journalistens berättelse. Magnum gick först. Deras fotografer levererade, efter månader i ett avlägset land, en alldeles egen berättelse.
Redan i inledningen konstateras att den tiden då världens mest berömda bildbyrå kunde skicka fotografer härs och tvärs är förbi. I dag är det första hand \"post-photojournalism\" som gäller d v s reklamuppdrag eller i bästa fall böcker och konstutställningar. Inga pressfotografer, inga nyhetsbilder.
Här erbjuds nu historien på 28 x 28 cm. och 511 sidor ett drygt halvsekel av de korta ögonblickens världshistoria. Alla de stora avgörande händelserna finns med men även de som aldrig uppmärksammats om det inte vore för att en magnumfotograf råkade vara just där, just då.
Efter ett tag blir man alldeles matt. Här är så många bra bilder att man lätt blir förälskad i boken.
Dessutom är pappret så ljuvligt tjockt att man hela tiden tror sig ha bläddrat två sidor istället för en. Typsnittet känns skrivmaskinsretro vilket ger sidorna såväl svärta som opolerat skönhet. Och så fyller de. Inte en massa layoutad luft för att försöka tillföra bilderna en konstnärlig aura.
Andra saker som slår en! De flesta bra bilder är tagna av fotografer som dött. En bråkdel av medlemmarna är under 50 år. Nästan allting som är bra är i svartvitt. Och kvinnorna är ruskigt få.
Det överrensstämmer väl med bokens ambition att inte enbart fungera som presshistoriskt dokument utan även som ärominne över några modiga mäns hjältedåd. När fotograferna plåtar varandra är det som kliché - uppkavlade skjortärmar, en brinnande blick, en slocknad cigg i mungipan och ett fast grepp om det långa teleobjektivet.
Känslan av elefantkyrkogård går inte att slå bort! Allt i boken är historia. Ungefär som de Årets bild-belönade. Väldigt bra och väldigt mycket förra söndagen.
Jag frågar mig var nyhetsfotograferna är? Undantaget en pliktskyldig bild av tsunamikatastrofen och något idrottsögonblick så säger årets bilder ingenting om årets händelser. Var är de avslöjande bilderna på kändisarna? Visst borde det gå att dokumentera en dokusåpa. Var är Skandiaskandalen och Göran Persson - den fotogenique - hur kom han undan så lätt?
När de vinnande bilderna redovisas på Pressfotografernas klubbs egen hemsida saknas både titel och bildtexter. Sammanhanget är uppenbarligen ointressant. Har självständigheten blivit ett självändamål?

Mer läsning

Annons