Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Malmsten låter trötta svenskar skimra

Annons
"Det är inte ett familjedrama, inte en komedi och inte ett drömspel". Bodil Malmsten hittar inte ett enda passande uttryck när hon ska beskriva sin nya pjäs "Tryck stjärna" som får premiär på Dramaten den 19 mars.
På scenen: fyra individer som talar till och sinsemellan tävlar om publikens uppmärksamhet - och ytterligare två som inte talar alls.
- De har inte haft någon att tala med på länge och de tar chansen att få berätta om sina dilemman. De är individer starkt formade av det svenska samhälle de lever i, var och en på sitt sätt, säger Bodil Malmsten.
Marie Göranzon gör rollen som den åldrade överklasskvinnan Giselle. Hittills i sitt liv har hon inte behövt konfronteras med försäkringskassor och vårdcentraler. Nu har hon ensam ansvaret för sin rullstolsbundna tvillingsyster och hennes alla vårdbehov.
- Själv är hon bunden till telefonen. Det är hon som trycker på stjärnan och försöker förstå hur hon ska hamna i rätt telefonkö. Hon lär sig att vänta, förklarar Bodil Malmsten.
Björn Granath gestaltar den långtidssjukskrivne Bert-Ove. Pengar har varit hans liv, men han har inte ett öre kvar. Nu får han leva på vad han blir tilldelad från Försäkringskassan. "Det var bättre när de tog det på skatten", är ett mantra han upprepar.
Läser man de repliker som Dramaten plockat från pjäsen till sin informationstext om Bodil Malmstens pjäs så ser man ett folkhem i förfall och bortskämda svenskar som mår allt sämre fast de bara har fått det bättre.
Från vilket håll attackerar Bodil Malmsten egentligen sitt gamla hemland från sin nya position i Frankrike?
- Nej, nej, nej protesterar författaren. Jag attackerar ingenting från något håll. Jag beskriver inga problem och jag ger mig inte in i några debatter. Vad jag är ute efter är att visa upp de här enskilda personernas skimmer, med de vackraste och finaste ord jag kan hitta, säger Bodil Malmsten.
De fem år hon har bott i departementet Finistère vid den franska Atlantkusten har gett henne nya perspektiv på Sverige. Möjligheten att betrakta sitt gamla hemland utifrån har gjort det roligare och lättare att skriva om det.
- Jag kan skildra Sverige med mer humor nu än när jag befann mig mitt i det. Det handlar inte om att jag sitter här och tycker att allt skulle vara så mycket bättre i Frankrike, det är det inte. Jag ser ändå små kulturella skillnader och upptäcker själv hur svensk jag är.
Ber man henne ge exempel på kulturchocker som hon upplever som svensk i en fransk omgivning blir det, precis som i pjäsen, små vardagliga situationer hon beskriver.
- Mitt sätt att vänta är ett helt annat än fransmännens. Stannar ett tåg på linjen i Sverige, då hör man en kör av tunga suckar. "Typiskt", "För djävligt", säger vi till varandra. Förseningen uppfattas som en kränkning. Vi har så förbannat lätt att tycka synd om oss själva.
Eller som Giselle uttrycker saken i "Tryck stjärna": "Svenska människor har det bäst men mår sämst". "Att vara så jävla bäst på att må sämst, är inte det lite osvenskt?".
Och hur beter sig då fransmän ombord på försenade tåg? Enligt Bodil Malmsten är de väldigt pragmatiska och utnyttjar tiden till nyttiga saker i stället för att gnälla. "Madame, kan jag få låna er mobil och meddela att jag blir sen, s'il vous plait?" I stället för svordomar alltså.
Julia Dufvenius gestaltar en ung arg tjej som har problem med hur man ska leva som kvinna. Att raka benen kan ju vara ett sätt att bli vuxen på. Men raklödder för kvinnor är dubbelt så dyrt som raklödder för män, Varför? undrar hon.
- Förr sa man att det var familjen, föräldrarna som formade våra liv. Nu tror jag mer på att vi till stor del är produkter av det samhälle vi lever i. Genom att iaktta människorna ser man kulturen och samhället. Att iaktta och skriva om det jag ser tycker jag har blivit mycket mer intressant än att berätta om mina egna reaktioner, säger Bodil Malmsten.

Mer läsning

Annons