Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mamma brukade aldrig kurka

/

MÅL I MUN: Christina Mattsson skriver i vår serie "Mål i mun" om seglivade dialekter.

Annons

När vi talar gör sig lokala och regionala skillnader påminda och när vi lyssnar hör vi både likheter och skillnader. Ord och uttryck som är självklara på ett ställe, måste förklaras om man så bara är femtio mil bort.

Vad jag minns brukade min mamma aldrig någonsin kurka. Hon slet hela sitt 97-åriga liv, men hon gav inte upp, blev inte helt slut eller ramlade ihop. Det var ett lagom slit, även om hon ibland sa att hon trodde att hon skulle kurka. Ordet kurka går inte att ersätta med något riktigt bra ord på svenska, men jag brukar använda det fullständigt självklart och finner mig gärna i att undervisa de som kommer söderifrån om vad det betyder.

Ett annat ord som jag använder ganska ofta är motve, när jag ska förklara den lilla revan i huden som blir resultatet när jag inte petat ner nagelbandet ordentligt. För att försöka förklara ordet behövs en lång omskrivning och den som googlar efter en synonym hittar ingen. Motve är ett alldeles förträffligt ord som sörlänningar måste ersätta med en hel lång mening.

Det är med orden som med de vilda växterna, de har sina särskilt utbredningsområden, sina speciella lokaler. Det finns sådana som är spridda över hela landet och så finns det sådana som är kända bara från en enda landsända.

Dialekterna är nämligen betydligt mer seglivade än vad man en gång trodde. Skalden Gustaf Fröding blev inte sannspådd när han i ”Räggler å paschaser” (1895) förklarade att ”Om trätti år ä dä ingen i hel Varmlann som begriper ett ol tå vårat mål”. Enligt honom var det ”dä här skollärermåle” som skulle ta död på dialekten. Så blev det inte. Istället gör sig hembygden påmind hos de flesta redan i uttalet, något som man kan höra varje dag i TV och radio. Redan på tonfallet kan man utan svårigheter lokalisera en skåning, en gotlänning eller en värmlänning.

På bergslagsaccenten känner man igen dalfolket, kullor och masar. Själv har jag alltid tyckt om när man sagt att det hörs att jag kommer norr ifrån. Fast fortfarande måste jag medge hur hemskt jag tyckte det var, när jag nyss börjat mitt arbete på Svenskt visarkiv i Stockholm och besvarat en visfråga i telefon. I tackkortet som jag senare fick från damen som ringt stod att hon uppskattat min stockholmska dialekt. Nej, det var inte roligt att läsa, jag som kände mig som en riktig jämtska.

Å andra sidan har jag senare fått höra att jag inte längre kan prata som riktiga jämtar när jag i radio läst upp en del dialektala ord på jämtska. Jag har helt enkelt bott för länge i Stockholm. Det är bara att finna sig i det.

Mer läsning

Annons