Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Man vet inte vad man har förrän man förlorat det" – Anders Åbergs son berättar om Mannaminne

"Pappa lade sin själ och livskraft i Mannaminne. Ingen kommer någonsin att skapa något liknande. Min önskan är att staten ser över huvudstadens murar och inser att landet faktiskt fortsätter norr om tullarna."
Pål Åberg skriver om arvet efter Anders Åberg och Mannaminnes framtid.

Annons
Anders Åberg. Foto: Jennie Sundberg/Arkiv

”Man vet inte vad man har förrän man förlorar det”.

Det är något man bara säger utan egentligt allvar, tomma ord. Så har jag tänkt tidigare men nu förstår jag frasens innebörd. Världen är en unik personlighet fattigare och jag har mist min far.

En allmänbildad, empatisk och kärleksfull person har lämnat oss. Saknas oss. Att en sådan kraft och energi som han bar helt plötsligt är borta är ofattbart. Energiprincipen måste ju gälla, eller hur.

Pappa lade sin själ och livskraft i Mannaminne och visst har jag på ett egoistiskt sätt känt avundsjuka mot att det engagemanget inte lades på mig i samma utsträckning.

Men det blir lättare om jag ser Mannaminne som ett syskon. En syster. En syster som jag är stolt över och måste hjälpa på alla sätt jag kan. Min syster är dock sjuk och har det inte så lätt. Nu har hon dessutom förlorat sin far, precis som jag.

Pappa har gjort allt för henne, hjälpt henne växa och bli den hon är. Detta utan jantelag, utan konsekvens. Det är fint och det är vad vi alla vill att våra barn ska få göra. Tro på dig själv, bli vad du vill, var nyfiken, förverkliga dig själv och dina drömmar. Kämpa.

Mannaminne räknas inte på allvar in i det rika och varierande kulturutbud som beskriver länet, inte heller verkar det på allvar vara värt att bevara.

Pappa förverkligade sina tankar och idéer i det som nu utgör Mannaminnes 70-tal hus från när och fjärran, spårvagnar, bilar, båtar, broar, flygplan, hotell, värdshus, allt med hans unika och konstnärliga touch, även grästrimningen inräknad.

En aldrig sinande ström av idéer ledde till att listan med nya idéer och projekt bara blev längre och längre och tidevarven kvar färre. Men det är bara att beskåda vad han och mamma hann med. Detta trots att vi befinner oss i jantelagens epicentrum.

De är många som har skakat på sina huvuden genom åren (jag inräknad) och det är tydligen många som skakar på sina huvuden än idag. Mannaminne räknas inte på allvar in i det rika och varierande kulturutbud som beskriver länet, inte heller verkar det på allvar vara värt att bevara.

Jag har på nära håll bevittnat de otaliga svek och brutna löften som genom åren givits Mannaminne. Bevittnat hur arg pappa varit över detta, hur han gråtit över att empatin och intresset inte finns.

Patetiska diskussioner om hur Mannaminnes popularitet måste bevisas, om Mannaminne ska anses folkbildande eller inte, och hur många utredningar som än gjordes för att bevisa detta så beaktades de inte.

Har man inte möjlighet att se sig runt om i världen så får man ta världen hit, som pappa en gång sa

Och nu förstår jag dig, pappa. Din dotter accepterades alltså inte för den hon är. Vilken förälder accepterar något sådant? Jag är mycket orolig över hur det ska gå för min syster.

Pappa och mamma skapade Mannaminne för att de ville och kunde, för att andra skulle få ta del av platsen, få egna idéer, inspireras till att allt är möjligt, se omvärlden och sin del i det stora abstrakta alltet.  ”Har man inte möjlighet att se sig runt om i världen så får man ta världen hit”, som pappa en gång sa.

Visst finns konstnärens behov av bekräftelse med i bilden men att de gjorde detta för någon ekonomisk vinning är bevisligen inte sant. Förmodligen renderade de får eller kor som betade på den där torra plätten, där Mannaminne uppstått, större avkastning.

Totalt har runt 90 miljoner kronor investerats i Mannaminne genom åren.

Större delen av Mannaminne är finansierat ur egen ficka genom pappas utställningar, utsmyckningar, sålda tavlor, gåvobössorna innan inträde infördes samt genom mammas idoga slit för sommarens besökare, matgäster, pubbesökare, jazzälskare, julbord och så vidare. Totalt har runt 90 miljoner kronor investerats i Mannaminne genom åren.

Det såldes 2012 för 6 miljoner, vilket inte ens täckte de lån som tagits för att bygga hotellet. Hotellet var också det som tog knäcken på ekonomin. Idag äger mamma endast avloppsanläggningen på Mannaminne och finansierar den med sin lilla pension.

Det tragikomiska i den ägodelen tog min pappa ofta upp. Resterande Mannaminne, dvs. allt utom ovan nämnda anläggning, ägs idag av Stiftelsen Mannaminne.

Jag kommer ihåg hur jag, för sex år sedan, på sätt och vis andades ut när Mannaminne nu skulle tas över av Stiftelsen Mannaminne med landstinget och kommunen som bidragsgivare och som representanter i styrelsen. Äntligen skulle Mannaminnes annars osäkra framtid tryggas för kommande generationer, förvaltningen men även utvecklas med pappas idéer under de år han fortfarande kan och finns.

Den utlovade framtidstryggheten försvann och inga av pappas flertaliga idéer förverkligades

Så blev det inte. De ekonomiska medlen har minskats och minskats igen och enligt uppgift vill nu landstinget dra sig ur helt och hållet. Den utlovade framtidstryggheten försvann och inga av pappas flertaliga idéer förverkligades.

Det slutade med att pappa började bygga själv, ”David och Goliat” -kampen mellan gott och ont, på sin egen fastighet intill Mannaminne. Återigen ur egen ficka.

Vad har då vi barn till Anders för ansvar? Är det inte vårt ansvar att driva Mannaminne vidare i samma anda? Jo visst är det väl så. Varken jag, Tom eller Linnéa har dock den kraft som bevisligen behövs, eller den konstnärliga förmågan. Eller det kompromisslösa förhållningssätt som krävs, för att det ska bli något i den här delen av landet.

Inte undra på att han övervägde att bränna upp alltihop

Vi har sett blodet, svetten och tårarna på nära håll och givetvis även sett skratten, inspirationen och lyckan. Men de senaste 25 åren har varit en nedåtgående spiral och jag vill bestämt hävda att motgångarna med byråkrater kortade min fars liv med minst tio år. Utebliven lön, ingen ersättning för konstverk, svikna löften, brist på ansvar, intresse och seriositet kan nog knäcka den bäste.

Inte undra på att han övervägde att bränna upp alltihop.

Dock har vi alla tre barn ett helhjärtat intresse av att vara delaktiga i Mannaminnes framtid, att fortsatt vara pappas röst och bevaka att Mannaminnes värderingar bibehålls. Vi förstår värdet av kultur i alla dess former och att det är tack vare kulturen som vi överhuvudtaget kan existera och utvecklas.

Kultur ska vara opretentiös och folkbildande. I den bemärkelsen är Mannaminne kulturens centrum

Kultur är ingen vara som kan säljas eller som det ska profiteras på. Det är varje människas rättighet oavsett bakgrund, ursprung, erfarenheter och så vidare.

Kultur är medlet som gör att du kan tänka och reflektera. Att du tänker på ett speciellt sätt grundar sig i de böcker du läst, den musik du lyssnat på, de platser du besökt, de intryck du fått, de känslor som uppstått. Jag tror du inser behovet av ofiltrerad kultur som inte är algoritmbaserad eller skapad för att sälja.

Mannaminne uppfyller så gott som samtliga av de kulturpolitiska mål som staten satt upp

Kultur ska vara opretentiös och folkbildande. I den bemärkelsen är Mannaminne kulturens centrum.

Det största ansvaret för Mannaminnes bevarande vilar idag på Kramfors kommun och Landstinget Västernorrland. En kommun som går på knäna men kämpar och ett landsting där snart endast brättet på chapeau-claquen sticker upp ovan mark (och de gräver fortfarande).

Det här är inget som ”säkerställer fortlevnaden av Mannaminne som besöksmål och kulturbärare” som Regionala nämnden sade 2012.

Jag ser två scenarion framför mig. Ett är att landsting och kommun på uppdrag av staten, eller att staten själv, tar ansvar för denna gåva och gör det på allvar och med en längre horisont än en mandatperiod. Mannaminne uppfyller så gott som samtliga av de kulturpolitiska mål som staten satt upp och är en nationell angelägenhet, vilket Kerstin Smeds beskriver i sin in memoriam i Utställningsestetiskt Forum.

Anders Åbergs arv, min fars arv, är ett åttonde underverk och ett världsarv

Det andra scenariot innebär att Mannaminne likt Prypjat återgår till naturen och blir ytterligare ett bevis för att människan inte alltid fattar de rätta besluten och att jantelagen fortfarande regerar.

Det bara måste bli det första scenariot. Min önskan är att staten ser över huvudstadens murar och inser att landet faktiskt fortsätter norr om tullarna.

Världens sju underverk byggdes för väldigt länge sedan och tog väldigt lång tid att bygga. Mannaminne har byggts under 38 år, är fortfarande inte färdigt och skulle förmodligen aldrig blivit färdigt om pappa fått evigt liv.

Mannaminne är ingen paketerad turistprodukt, det finns ingen blueprint; det är en unik, levande organism som är skapad av min mamma och pappa. Anders Åbergs arv, min fars arv, är ett åttonde underverk och ett världsarv.

Ingen kommer någonsin att skapa något liknande. Pappa, du var för stor för denna lilla värld.

* * *

May your hands always be busy

May your feet always be swift

May you have a strong foundation

When the winds of changes shift

(utdrag ur “Forever young” av Bob Dylan)

* * *

Pål Åberg

Mer läsning

Annons