Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Manisk magisk mästare

/

BOK Robert Lagerström: Freak. Boken om Freddie Wadling. Reverb

Annons
We are the freaks who walk among you
We are the creeps who live in vain
We are the freaks who walk among you
We are the creeps in your brain

Låten The Freaks från Freddie Wadlings första skiva med bandet Cortex
har inspirerat journalisten Robert Lagerström till titeln på hans över
300 sidor långa biografi Freak (Reverb) över Sveriges bästa rockröst
någonsin: Freddie Wadling.
     Det är en fantastiskt detaljerad och inträngande biografi där
vänskapen till Freddie har möjliggjort ett långt bokprojekt. Det är med
stort intresse jag, som följt Freddie Wadlings musikaliska resa från
början av 80-talet, sträckläser boken.
     Wadling är nog främst känd som sångare i Fläskkvartetten och Blue
for Two (med Henryk Lipp) och på senare tid som uttolkare av
traditionella svenska visor och psalmer något som jag som ett stort
fan av Wadlings rockigare stil aldrig begripit.
     Delvis berodde det kanske på att han slutade med drogerna och
alkoholen under en sexårsperiod, vilket förtog lite av hans kreativa
genialitet. Delvis berodde det kanske på åldern. Att vara runt 50 gör
det svårare att göra stökig rock och samtidigt hålla patetiken på
avstånd. Delvis berodde det på att Wadlings prestationsångest växte sig
allt starkare med åren. Aldrig nöjd. Ständigt rädd.

Freddie Wadling har ständigt omgärdats av myter, varav han själv har
bidragit till flera. Som att han var autist mellan åtta och femton års
ålder. Slutade helt prata. Förvisso drog han sig undan, från mobbande
elever och trakasserande lärare, från överbeskyddande mor och mormor.
Men visst svarade han på tilltal.
     Uppväxten präglades av isolering, fattigdom, asocialitet,
utanförskap och familjearvet spriten. Pappans enda intresse var sprit
och han försvann tidigt från familjen. Freddie var särlingen, den
plufsige, fule, klumpige killen med de konstiga kläderna, som han
tvingades ärva av släktingar. Ett freak. Så minns han sin barndom.
     Men livet förändrades i tonåren. Han blev social, fick vänner och
vigde sitt liv till musiken. Förändringen stavas cannabis. Haschet
skapade förutsättningar att umgås med människor i en gemenskap han
aldrig tidigare upplevt.
     I de sena tonåren tog modern och mormodern honom till olika
psykiatriker som gjorde tester, samtalade och ställde olika diagnoser,
vilket ledde till en sjukpension vid 18 års ålder. Ganska omgående
flyttade han hemifrån till en liten lägenhet där det ständigt fanns
människor runt honom, där det mesta kretsade kring droger, musik och
film.
     Punken kom till Göteborg och Freddie Wadling sögs in i dess
kraftfält och stadens musikscen var under 80-talet den vitalaste i
Sverige.

Robert Lagerström fokuserar väldigt mycket på drogerna. Hur stenad
Wadling var vid olika tillfällen, hur hans lägenhet titt som tätt
förvandlades till en knarkarkvart. Jag har ingen anledning att misstro
sanningshalten, men varför låta biografin bli så drogorienterad om en
man vars genialitet är själva förutsättningen för att en biografi
skrivs?
     Genialiteten kommer fram främst när olika musiker som arbetat med
Wadling genom åren vittnar om hans skicklighet. Vissa vittnar artigt,
andra starkt känslomässigt och förbehållslöst, men något fördjupat
grepp om hans genialitet kommer fram endast på ett par ställen.
     Vid ett tillfälle sitter Freddie med en musikerkollega framför
teven och sjunger på en ny låt som låter osannolikt bra. Det visade sig
att han sjöng orden från textremsan på teven, simultanöversatt till
engelska, formade till rocktexter med rytm. Snabb, intuitiv och med ett
absolut gehör.
     Wadling hatade att repetera. Obeskrivligt lat, säger de flesta som
arbetat med honom. När Fläskkvartetten skulle spela in material till en
skiva, repeterade sällan bandet med Wadling, utan han fick ofta
inspelade låtar som han skrev texter till och sjöng utan repetitioner.
     När Fläskkvartetten skulle spela in deras odödliga tolkning av
Over the Rainbow, fick Wadling låttexten på ett papper, gick in i
studion och sjöng den, helt utan omtagningar. Utan att han någonsin
sjungit den förut. Resultatet blev den vackraste tolkningen som hörts.
     För Freddie Wadling handlar nämligen rockmusik och livet om
omedelbarhet; känslan i nuet. Inget blir bättre av att ältas eller
planeras.

Magin, såsom den uttrycktes i hans favoritböcker och skräckfilmer har
alltid varit en viktig inspirationskälla i Wadlings skapande. Han
existerar i ett eget universum av religion och magi, av gudar och
småjävlar. Lär känna demonerna i stället för att försöka eliminera dem,
var hans strategi.
     I låten Dla ciebie upprepar han ett mantra som personifierar hans
tro på att det finns något större än människan: \"Magic is the highest,
most absolute and most divine knowledge of natural philosophy\".
     För mig finns magin i Freddie Wadlings röst, hans ljudlandskap och
hans förmåga att alltid se det vackra i det groteska.


Mer läsning

Annons