Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mansromantik och nordiskt ljus

Annons
Ut och stjäla hästar
Per Petterson
Översättning: Jan Verner-Carlsson
Bonniers

Det är en nåd att vara ensam när man själv vill det, en sorts paradis.
I norrmannen Per Pettersons flerfaldigt prisbelönta roman Ut och stjäla hästar lever berättaren i ett sådant paradis. Han är 66, döttrarna har flugit ut, frun och systern är döda och han bor som Thoreau, nästan ensam i en vacker trakt vid en liten sjö i den norska glesbygden. Han har alltid drömt om en sådan ensamhet, också i stunder av tät och fin gemenskap.
I det läget får han ta sig an sin granne, en trasig man kring de sextio. Berättaren blir inte glad, han vill mätta sin tid, inte förlora den. Han håller långsamt på att sätta ett gammalt hus i stånd och vill leva så nära naturen han kan.
Där, i det arbetet, är vi i ungefär vartannat kapitel; det är som i en \"dokumentär från de stora skogarna eller en spelfilm från skogsmiljö\", tänker berättaren när han slipar sin motorsåg. Och det är samma skog som han upplevde i ungdomen; nu förvandlas den till en scen där han delvis spelar mot sig själv, mot den han var då och med samma, delvis olösta gåtor och konflikter.
De hästar som nämns i titeln blir stulna redan i andra kapitlet. Då är berättaren femton och tjuvrider ett par djur med en kamrat men blir avkastad. Det blir hans livs viktigaste sommar och de övergrepp och svek han är med om då följer honom genom livet, de rider så att säga med, och formar hans person och livssyn.
Berättaren lever den sommaren med sin far på en säter nära gränsen till Sverige. De två deltar i höbärgning och skogsavverkning. Det är 1948. Ett barn blir skjutet och han ser fadern med en annan kvinna, andra svek och våldsamheter att förtiga.
Ut och stjäla hästar innehåller ett par vackra naturskildringar och mycket nordiskt ljus. Men det känns lite för tydligt att de avsnitt där berättaren lever skogsliv i vår egen tid är transportsträckor. Historien har sin tyngdpunkt i det förflutna och kliven mellan då och nu blir mer programmatiska än organiska, de skapar inte den sorts dynamik och skiften som berättelsen behöver.
Att läsa Petterson är nästan som att andas, skrev en kritiker i Observer. Vacker formulering. Men själv lämnas jag rätt oberörd av tonen, språket och stilen. Jag sitter väl och väntar på att han ska närma sig eller upphäva den där gränsen mellan människa och natur, mitt favorittema. Det är uppenbarligen något sådant som föresvävat Petterson. Men dit når han inte.
Berättaren intalar sig att han är färdig med människor och vill till varje pris leva mer kroppsligt. Det blir till slut lite larvigt, detta att det ska vara så storslaget att använda sina muskler, att jobba hårt och förfaret, att bita ihop och nästan gå sönder men ändå slita vidare. Det känns som mansromantik. Men berättaren vill till varje pris bli lik sin far, den begåvade motståndsmannen som listigt, nästan ömsint lurade tyskar, det handlar förstås om det; samtidigt vill han inte se fadern som den han förmodligen var.

Mer läsning

Annons