Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästaren i katakomberna

/

Curt Bladh läser Kjell Espmarks bok om Harry Martinson BOK Kjell Espmark: Harry Martinson Mästaren. Norstedts

Annons
Harry Martinson tog sitt liv med en sax. Deprimerad begick han harakiri. Sättet han dog på har påverkat bilden av honom; sanningen om hans död har funnits i bakgrunden, fram till den bittra minnesbok där Lars Gyllensten skrev sanningen, mindre om omsorg om Martinsons minne än för att kasta skuld på Sven Delblanc och i synnerhet Olof Lagercrantz, som enligt Gyllensten mer eller mindre tagit livet av Martinson.
Ett mörkt slutkapitel, i en tragisk skugga från det Nobelpris han 1974 delade med Eyvind Johnson. Kritiken mot det, inte minst från Delblanc, anses ha lett fram till självmordet.
Det är i skuggan av slutet Kjell Espmark skrivit sin bok om \"Harry Martinson Mästaren\". För Espmark är självmordet mer eller mindre logiskt: det hade förberetts länge i Martinsons liv. Om sin senare diktning sade han att han skrev \"i katakomberna\"; långt före Nobelpriskritiken ansåg han sig missförstådd, illa behandlad. Tanken på självmord hade funnits länge, redan under de litterära solskensdagarna på 30-talet då Martinson var en älskad, hyllad och läst författare, sockenungen som blivit litteraturens solskensdiktare.
Hans missmod och depressioner gällde tillståndet i världen; den känslan följde Martinson till slutet. Tidigt kom de tvivel på den egna förmågan som förmörkade hans liv. Redan under de goda åren i början av författarbanan fick han, om än i stillsam form, kritik. Helmer Diktonius, som Martinson beundrade, och andra, som vännen och inspiratören Artur Lundkvist, noterade det stundom överlastade språket, en barockstil de ansåg passade illa.
Espmark visar hur sådana påpekanden ledde till både skrivkramp och en grundlig omvärdering av de egna litterära medlen. Ur kritiken föddes ett renare, mer avskalat språk, utan den prålighet kritikerna beskyllt honom för.
När Kjell Espmark lärde känna Martinson mot slutet av 60-talet hade den hyllade diktaren förlorat mycket av sin självtillit. Han läste fortfarande nyskrivna saker för vännerna. Men nu följt av \"Det håller, va?\".
Han som hyllats som en av de stora i sin generation en svensk litterär guldålder, enligt Espmark var inte längre säker på sin förmåga.
Missmodet och ytterst självmordet fanns där nästan hela tiden. Det stämde illa med den vanliga bilden av Martinson som den gudabenådade, diktaren som vänt sin barndoms alla dåliga odds fadern tidigt död i tbc och alkoholism, modern som lämnade barnen till kommunen att auktioneras ut till lägstbjudande fosterföräldrar, alla hem han levde i, inklusive ett ålderdomshem till en sagolik framgång.
Det är Mästarens mörka sidor. Espmark skildrar dem med tillgivenhet och förståelse, och han läser Martinsons verk också i skuggan av hans livs alla dystra sidor.
När Harry Martinson gick iland efter åren till sjöss träffade han snart Artur Lundkvist som uppmanade honom att skriva ned sina historier. De första försöken var inte lyckade: Martinson saknade ett eget språk för att berätta.
Först när hans livserfarenheter mötte hans läsning fann han ett sätt att formulera sig. Carl Sandburg var en av de tidiga förebilderna; med tiden kom Martinson att överskugga honom i poetisk briljans. Han påverkades också av de senare kritikerna Lundkvist och Diktonius och fann en förebild i Walt Whitman.
Känsligt och med exakt litterärt väderkorn frilägger Espmark de författarskap som indirekt och mer eller mindre kom att forma Martinsons stil.
Han började med sitt sjöliv; det inskränkte sig inte till sjöhistorier, i livet på de stora haven såg Martinson en nomad som blev den bärande tanken i böcker som \"Kap farväl!\" , \"Resor utan mål\" och \"Nomad\". Han växlade mellan prosa och poesi. Det var mer än sjöliv, det var ett liv, ett tillstånd:

Havet är stort, evigt och stort
traderna äro blott linjer
dragna för bröds skull från granarnas land
till sydhavens palmer och pinjer.

Senare kom dessa linjer att dras ut i kosmos: med \"Aniara\" knöts författarskapet ihop.
I mellantiden, mellan nomaden och kosmos, hade Martinson stannat i det lilla: han blev naturdiktaren framför andra. Från ett grässtrå betraktade han världen och kosmos.
Naturlyriken markerade den språkliga nyorientering som blivit följden av kritiken för manierism och barocksvulst (enligt Sten Selander). Nu finns här i stället den exakta iakttagelsen, även när det lilla speglas i kosmos.
\"Vid sidan av lärodiktaren, aforistikern och naturfilosofen finns hela tiden den skarpsynta och associationsrika iakttagaren\", skriver Espmark. Av kinesisk filosofi och japansk haiku hade Martinson lärt sig begränsningen, den exakta iakttagelsen, även i de ögonblick när den skildrar något som inte är omedelbart påtagligt:

Vi har fäst sländans korta liv
vid några talesätt och ordspråk
och nämner henne ibland om vintern.
Så gör också gudarna med oss en gång
när den svaga krusningen av vårt raseri
dött bort i Vintergatan

Som sländorna är vi.
Fattiga som de.
Endast gudarna är rika.
Endast gudarna har råd.

Naturlyriken var en sida av Martinson. Där fanns också romanförfattaren, med romaner som i stil och språk står lyriken nära. Nomadtillvaron på sjön fick en efterklang i skildringen av luffarlivet i \"Vägen till Klockrike\". Men framför allt nådde Martinson en stor publik med skildringarna av sin barndom, \"Vägen ut\" och framför allt \"Nässlorna blomma\".
Martinson hade, med sina erfarenheter, många skäl till självömkan. I stället vände han skildringen av sin barndom till vad Espmark kallar en rättegång mot sig själv, både som liten pojke och som vuxen man. Som Espmark läser skildringen är den mindre en berättelse än ett slags självuppgörelse. Därmed ställer han Martinsons självbiografiska verk i ett nytt perspektiv som på ett djupare plan väl stämmer med noteringarna om hans missmod, hans känslighet för kritik, den svartsyn som till sist ledde till saxen i magen.
För den läsande allmänheten var Martinson, åtminstone fram till slutet av 60-talet när mer uttalade kritiker började framträda, den gudabenådade diktaren, fattighjonet som var djupt bildad i både kinesiskt tänkande och osmos uppkomst, skalden som kunde förena grässtrået och kosmos.
Bilden stämde inte, eller stämmer rättare sagt: inte i verkligheten, i Martinsons liv och hans känslighet, men väl i det han skrev. Likt en skattsökare vandrar Espmark genom författarskapet, finner guldkornen lika väl som han ser eller anar förebilder och inspirationskällor. Men också ser Martinson i ljuset av sin samtid.
Missmodet hade sina skäl när han under 30-talet såg vartåt utvecklingen ledde. Andra världskriget uppfattade han likt en undergångsstämning. Liksom senare det kalla kriget och kärnvapenhotet, miljöförstöringen; Martinson tog  världens problem på sina axlar och tyngdes av bördan.
I den känslan skapade han sitt stora verk \"Aniara\", versberättelsen (i bundna, traditionella poetiska former) om rymdskeppet Aniara som kommer ur kurs och svävar i universum, en resa utan mål.
Att \"Aniara\" bidrog till att kamraterna i Svenska Akademien beslutade dela 1974 års Nobelpris mellan Martinson och generationskamraten Eyvind Johnson är uppenbart. Diktsviten är också det av Martinsons verk som kanske kan räknas tillhöra världslitteraturen; åtminstone brukar det anses så.
Den försynte men ärlige Espmark är möjligen inte lika säker; inte för att förminska Mästaren men för att göra Martinsons verk mer mångsidigt än att överskuggas av \"Aniara\". Han gör det på ett finurligt sätt: han ser hur det gått att översätta verket till andra språk och hur översättare och utländska kritiker sett på det.
I det perspektivet blir \"Aniara\" inte helt självklart Martinsons Magnum Opus. Det finns invändningar, ifrågasättande; ändå undviker Espmark den kanske hårdaste kritikern, den elake engelsmannen Kingsley Amis som avfärdade verket både som poetisk dikt och science fiction.
I stället ser Espmark andra sidor av Martinsons storhet: de tidiga nomadskildringarna, den djupsinniga naturlyriken, den självbiografiska rättegången i främst \"Nässlorna blomma\". (Vore Espmark lagd för poängsättning,  vilket han lyckligtvis inte är, tror jag han skulle ge den romanen högst poäng.)
Det Kjell Espmark, med utmärkt kunskap och utsökt känslighet, skildrar är i stället mångsidigheten och konsekvensen i Martinsons hela författarskap. Hur olika sidor av det befruktat varandra, hur han påverkats av andra och sedan överskuggat dem i litterär halt.
Att det sista decenniet av hans liv där Espmark börjar skildringen förmörkats var i mycket en följd av tidsandan. Som Espmark påpekar drabbades denna litterära tidsanda också andra, som Werner Aspenström och Tomas Tranströmer (som dock båda hann uppleva hur pendeln, smaken och åsikten svängde).
Det var under denna tid Martinson \"skrev i katakomberna\". Böckerna dröjde, det mesta skrev han för att publiceras efter hans död. I dessa postuma verk visade han sig ha stått emot den tillfälliga kritiken: han var sig i det mesta lik.
En mästare.
Att han sedan kom att bli slagpåse i en upprörd debatt, anförd av Sven Delblanc, efter Nobelpriset 1974 var oförskyllt. Kritiken mot kamaraderi riktades mot Akademien, men det var Martinson som tog åt sig av den och till sist tog konsekvenserna av den.
Ett tragiskt slut som nu fått ett värdigt och soligt, mycket läsvärt post scriptum med Kjell Espmarks hyllning av \"Harry Martinson Mästaren\".

 

 

Bildtexter:

Harry Martinson: skrev i katakomberna.

 

Kjell Espmark: en skattsökare i Martinsons diktning.

Mer läsning

Annons