Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Adonis mot priset?

Annons
Adonis
Boken platsens gårdag nu
Tolkning: Hesham Bahari
Alhambra

Ali Ahmad Said? Säg Adonis istället. För det är till detta artistnamn som den syrisk-libanesiske giganten, essäist och poet, lystrar. Född 1930 och sedan länge bosatt i Paris kriget tvingade honom från Beirut framstår han nu som den kanske starkaste kandidaten till nobelpriset i litteratur.
Lagom till Horace Engdahls offentliggörande utges i Hesham Baharis heroiska tolkning Boken platsens gårdag nu. Det är ett väldigt verk, 370 sidor i storformat. Ändå rör det sig bara om första delen, i arabiskt original 1995, i en triptyk som nog får kallas författarens största satsning. Man kan bara hoppas att orken står Bahari bi.
Däremot bör man nog inskärpa att Boken inte är alldeles lättillgänglig, i varje fall inte från en västerländsk förståelsehorisont. Här finns en historiekunskap och traditionsmedvetenhet vars hela vidd, alla upplysande noter till trots, kan verka förborgad för läsare som danats i den svenska skolan.
Och det skadar inte att först bekanta sig med al-Mutanabbi. Han var ett poetiskt underbarn som verkade under 900-talet efter Kristus och han räknas till den arabiska litteraturens klassiker. Bokens förklarande undertitel lyder "en handskrift som tillskrivs al-Mutanabbi sammanställd och utgiven av Adonis".
Dagens diktare blir sålunda den över tusen år äldre föregångarens och försångarens språkrör. Mot den oftast i jag-form framträdande al-Mutanabbi står dock bokstavligt talat en mera prosaisk berättarröst, eller kommentator.
Varje boksida är delad. På den vänstra halvan diktar al-Mutanabbi via Adonis med individens sköra och skarpa röst, också om lidelser, inre lidanden och hjärtats angelägenheter. På den högra berättas en blodig historia om al-Mutanabbis öden och äventyr, men framför allt om den muslimska världens splittring efter profeten Muhammeds död. Maktkamper, förtryck, avrättningar. Det är en osminkad våldsskildring av dokumenterade förlopp och samtidigt en mera tidlös påminnelse som knappast smeker militanta rörelser medhårs:

Vår tro medger att vi dödar
våra egna och andras
avfällingar och otrogna,
som inte delar vår syn.

Adonis är ingen självklar favorit hos alla muslimer.
Som i ett avancerat körverk har kompositionen flera komponenter. Under den ofta kvalfyllda jag-dikten placerar Adonis ett slags aforistiskt koncentrerade kortradingar, vilka inte sällan är intensivt gestaltade hyllningar till poesin och mystiken. Eller snarare ljuskäglor i mörkret, plötsligt flammande blixtar på nattens himmel.
Efter de sju kapitlen följer tre avdelningar med kompletterande material. Dessa appendix förstärker den känsla som tidigt, ja redan tack vare titeln, infinner sig hos läsaren: ambitionen hos Adonis är inte mindre storslagen än att med bredd och originalitet skapa en apokryfisk motsvarighet till Bibeln, eller Koranen. Boken demonstrerar med visionär kraft och vardaglig åskådlighet att det inte nödvändigtvis måste sättas likhetstecken mellan arabisk historia och islams.
På ett raffinerat vis förenar Adonis traditionella strukturer med modernismens principer. Och mot kollektiva sanningar och rättesnören står hela tiden individens revolt och poesins för maktsyften obrukbara och undanglidande väsen.
På basis bara av denna första del vågar man nog likafullt kalla helheten för avsevärt större än summan av delarna. Om man förflyttar liknelsen från de heliga skrifterna till de mera världsliga domänerna skulle detta kunna kallas för litteraturens svar på opera.
Även om en ingrott svensk läsare saknar förförståelsen och ibland erfar att han funnit nycklarna till dikten bara för att upptäcka att det var fel dörr, så är det förmodligen ingen i den samtida litteraturen som är så nära att framskriva en totalupplevelse som Adonis.
Sällan förenas politik och samhälle, makt och orättvisor, liv och konst, skapelse och död, på ett så skönt och brutalt språk. Och sällan har tidsbegreppet en så diger innebörd.

Mer läsning

Annons