Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Antonio Gramsci som spegel

Annons
En stad av ljus. Antonio Gramscis slutsatser
Anders Ehnmark
Norstedts

Det handlar om en reträtt. Om ett långvarigt återtåg från övergivna positioner; förr då arbetarrörelsen var stark och ägde ett eget språk hade man kanske sagt fanflykt.
Med den nya boken om den italienska marxisten och skarpsinnige tänkaren Antonio Gramsci har Anders Ehnmark skrivit fyra essäer som samtliga skildrar hur tiderna har förändrats. Och kanske, tydligare, hur Anders Ehnmark har förändrats med dem.
I fyra böcker har Anders Ehnmark granskat den teoretiska politikens möjligheter, begränsningar och inneboende problem. Det har varit uppenbart att det har varit sig själv och sin egen tid han skrivit om. De historiska tänkarna har fått tjäna som speglar.
Essän om Niccolò Machiavelli \"Maktens hemligheter\" var den mest ambitiösa, den mest genomarbetade. När Ehnmark sedan i \"Slottet\" gav sig i kast med Alexis de Tocqueville visade han på liberalismens misstag. Essän om Erik Gustaf Geijer \"Minnets hemligheter\" var den mest sympatiska. Alltmedan den nya essän om Antonio Gramsci \"En stad av ljus\" är den i särklass sämsta.
Den fråga kring vilken essän påstår sig kretsa formulerar Anders Ehnmark på följande sätt: \"Den fråga vi velat ställa till Gramsci är: Vad är kvar av socialismen?\"
Det märkliga är sedan att Antonio Gramsci denne djupt fascinerande tänkare och hårt plågade gestalt som skrev sina allra intressantaste texter under de elva år han satt inspärrad i Mussolinis fängelsehålor försvinner, ja dunstar bort som morgondagg i Anders Ehnmarks framställning.
Det som intresserar Ehnmark i essän är inte Gramsci, inte heller dennes svar på frågan som reses. Nej, det enda som till syvende og sidst intresserar Ehnmark är Anders Ehnmark själv.
Samtidigt bör man då betänka att Antonio Gramsci, tveklöst, är en av nittonhundratalets största marxistiska tänkare. Vid sin sida har han egentligen enbart Rosa Luxemburg.
Som spädbarn är han sjuklig och vid ett och ett halvt års ålder får Antonio Gramsci diagnosen ryggradstuberkulos (Potts sjukdom) och blir sedan puckelryggig och växer aldrig över 1,50. Han lär sig utanförskapets plågor och, märkligt nog, även dess välsignelser.
Familjen har inte möjlighet att bekosta hans utbildning. Så när Gramsci var elva år började han arbeta på jordregistret i Ghilarza, tio timmar om dagen. Hans bitterhet, hans glödgade hat, släpper honom sedan aldrig. Klassamhället hade satt sin svarta stämpel i hans panna.
Sedan kommer han med hjälp av ett kungligt stipendium till universitetet i Turin. År 1921 i Livorno var han med och grundade det Italienska kommunistpartiet. Fem år senare kastades han i fängelse. I fångenskap dör han elva år senare, 1937.
Under fångenskapen skriver Gramsci oavbrutet. Skrivhäftena hinner bli trettiotvå stycken, 2 500 tättskrivna sidor, som smugglats ut ur de olika fängelserna.
Det är dessa anteckningsböcker som utgör grunden för hans stora anseende som tänkare och nyskapande teoretiker. Det är också dessa häften som Anders Ehnmark nu försöker förstå. Eller mer korrekt uttryckt: det är detta imponerande livsverk som Ehnmark nu använder för sina högst personliga syften.
Ty Anders Ehnmark gör enbart några få försök, litet förstrött och litet lamt, att introducera det tänkande och den analys som var Antonio Gramscis. Inte heller visar han på dess komplexitet, eller dess inneboende sprängkraft. Ehnmark krafsar enbart lite i utkanterna.
Frågan som Anders Ehnmark ställt med retorisk bravur \"Vad är kvar av socialismen?\" utmynnar i en självbekräftande cirkelrörelse. Den tid då Anders Ehnmark förespråkade upproret och en hård maktkritik är förbi. Nu vill han plädera för samtalet, att medborgarna precis som Machiavelli skrev på ett ställe möts på torget och diskuterar Statens affärer. Klasskampen har han glömt. De sociala orättvisorna lyser med sin frånvaro.
\"Strid, inte frid är det skapande tillståndet\", konstaterar Ehnmark om Gramsci. \"Tumult och kakofoni visar att medborgarna råder.\" Det är alldeles korrekt återgivet av Ehnmark. Sedan kommer den ideologiska kullerbyttan. \"Slutsatsen, så tolkar jag Gramsci, är att det som är kvar av socialismen är vägen dit, alltså demokratin.\"
Det går inte, hur man än som metmasken vrider sig på sin krok, att tolka Gramsci på det sätt som Anders Ehnmark gör. \"En stad av ljus\" är en överrumplande ytlig bok. Det är rentutav en feg, aningen ängslig essä, där Anders Ehnmark går som katten kring het gröt. Och, det får man erkänna, Ehnmark är skicklig. Han bränner sig aldrig. Nej, inte en enda gång hettar det till i texten.

Mer läsning

Annons