Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med armborst och lokalkännedom i historiens tjänst

Annons
Uppror och allianser. Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle.
Dick Harrison
Historiska media

Svenska bönder uppfattas historiskt sett gärna som fredliga, trogna mot kung och stat och inriktade på samförståndslösningar. "Krisuppgörelsen " mellan Bondeförbundet och socialdemokraterna 1933 i arbetslöshets- och jordbruksfrågorna brukar anföras som ett modernt exempel.
Det finns historiker som hävdar att " den svenska modellen " går tillbaka på den " dialog " mellan överhet och styrda, som växte fram i Sverige på 1600- och 1700-talen. Kung och överhet krävde enorma uppoffringar av allmogen under stormaktskrigen, men kunde också lyssna på berättigad kritik mot fogdar och andra myndighetsutövare.
Politiskt våld var däremot inte främmande för senmedeltidens bönder. 1400-talets Sverige kan i själva verket karakteriseras som bondeupprorens tid. Det mest spektakulära är naturligtvis Engelbrektsupproret 1434-36. Det riktade sig mot unionskungen Erik av Pommern och dennes tyska skatteindrivare och spred sig snabbt. Snart brann de förhatliga fogdeborgarna i Västmanland, Uppland, Södermanland, Norrland och Finland. Hälsingebönderna brände ned Faxehus fästning på Faxeholm i närheten av nuvarande Söderhamn.
Forskningen om 1400-talets svenska bondeuppror är givetvis inte lika omfattande som den om de stora europeiska bonderevolterna. Men viktiga bidrag till de svenska bonderevolternas historia har givits av Erik Lönnroth, nestorn inom svensk medeltidsforskning, av växjöhistorikern Lars-Olof Larsson och av agrarhistorikern Janken Myrdal.
Det allra senaste bidraget på temat är en liten behändig bok av Dick Harrison, den nästan ofattbart produktive lundahistorikern. Den historieintresserade allmänheten har ju lärt känna Harrison som författare till digra och ibland något svåröverskådliga luntor om Birger Jarl, Karl Knutsson med flera.
När han nu presenterar sig i det mindre formatet blir han mer till sin fördel. Både stil och disposition är stramare än i de större böckerna och varken författaren eller läsaren tappar tråden.
Till skillnad från i Danmark finns det ytterst få belägg för bondeuppror i Sverige före 1430-talet. Men sedan kom de slag i slag: Engelbrektsupproret, Pukefejden, uppror i Västergötland, Uppland och i Finland ända fram till 1490-talet.
Varför blev 1400-talet upprorens och bondevåldets epok i svensk historia? Källäget är uselt och, som Harrison påpekar, kan man inte ge en enda och uttömmande förklaring till 100 år av bondemobilisering. Skeendet är alldeles för komplicerat för det. Ändå lyckas han vaska fram en grov "typologi " för de senmedeltida bondeupproren, som har rimlighetens prägel.
Skatter och andra pålagor har spelat en viktig roll. Bördor, som inte uppfattades som legitima, fann man sig helt enkelt inte i. Upproren var mestadels också ganska korta; när som helst kunde bönderna besluta att återvända till sina gårdar.
Framför allt visar Harrison att bönderna ingalunda, vilket flertalet äldre historiker trott, var brickor i stormannafraktionernas politiska spel. Man lärde sig att med armborst och lokalkännedom skapa sin egen historia och delta i det politiska livet tillsammans med präster, adelsmän och borgare.
Den svenska allmogens kamp under senmedeltiden blev på sikt mer framgångsrik än de engelska, franska och tyska böndernas. Bönderna, tillsammans med bergsmän och städernas borgare, kom att spela en viktig roll i den senmedeltida svenska inrikespolitiken.
Först Gustav Vasa satte i blod punkt för denna " bondedemokratins " epok när han 1542-43 med oerhörd brutalitet slog ner Dackeupproret, det för centralmakten farligaste upproret sedan Engelbrekts dagar. Men varken Gustav Vasa eller hans efterföljare på tronen glömde helt minnet av de brinnande fogdeborgarna. Man började att lyssna på bönderna. Dialogen hade börjat.

Mer läsning

Annons