Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med Fjodor i Baden-Baden

BOK
Leonid Tsypkin: Sommaren i Baden-Baden. Översättning från ryska: Kristina Rotkirch.
Norstedts

Annons
Fyrtioårsåldern närmar sig sakta men säkert, och jag har börjat upptäcka lockelsen hos det nya. Inte så att jag tidigare undvikit det, men nu håller det okända och oprövade mer och mer på att bli en kvalitet i sig. Jag märkte det först på maten. För att väcka sinnena till liv får gamla favoriträtter allt oftare ge plats åt nya, ännu ej smakade kombinationer.

Detta ligger i linje med min älsklingsteori om litteratur (den blir däremot aldrig uttjatad). Den ryskjudiske litteraturvetaren Viktor Sjklovskij citerade i sin essä "Konsten som grepp" från 1916 Leonid Tolstojs dagbok från 1897, i vilken Tolstoj beskriver hur han dammar i sitt rum, kommer till soffan och för sitt liv inte kan komma ihåg om han redan dammat av den eller inte. Tolstoj funderar: Om jag vanemässigt och omedvetet har dammat av soffan och inte kan komma ihåg det, så är det som om det inte har skett. Om människor lever sina liv vanemässigt och omedvetet så är det sålunda som om de inte har levat!

Detta tar Sjklovskij som utgångspunkt för sin idé om konstens uppgift: en "avautomatisering" av vår upplevelse av verkligheten, en "främmandegöring" ("ostranenie" på ryska) av det välkända för att det ska förnimmas med nya ögon, som för första gången, med barnets förundran.

Allt ovan för att säga att nyheten är det främsta behaget hos den ryskjudiske läkaren, medicinske forskaren och refuseniken Leonid Tsypkins (1926-1982) roman Sommaren i Baden-Baden, författad i Sovjetunionen mellan 1977 och 1980. Romanens form förför, men också historien bakom dess återupptäckt. Susan Sontag fann ett gammalt sjaskigt pocketexemplar av boken utanför en bokhandel på bokgatan Charing Cross Road i London. Hon skriver i ett långt och entusiastiskt förord till nyutgåvan att hon anser boken vara "ett av de vackraste, mest hänförande och mest originella verken som ett sekel av fiktion och parafiktion har presterat."

Berättaren, som här också är författaren själv, reser sent i december någon gång i slutet av 1970-talet med tåg från Moskva till Leningrad för att besöka och fotografera Dostojevskij-miljöer. Under färden läser han en dagbok av författarens andra hustru Anna Grigorjevna Dostojevskaja. Romantexten pendlar mellan sovjetiskt sjuttiotal och paret Dostojevskijs europeiska resor, främst den till den tyska kur- och spelorten Baden-Baden i april 1867.

Tsypkin uppfinner en egen form för biografisk fiktion, i vilken han låter sig själv och sin egen gåtfulla fascination för den ryske 1800-talsmästaren delta i verket. Om det är av amatörmässighet eller medveten avantgardism är oviktigt. Stilen är klart originell. En mening kan löpa över flera sidor och fritt över tid och rum, i fria associationer mellan paret Dostojevskijs resor och berättarens/författarens egen miserabla, mörka, kalla Leningrad-tripp.

Någon "ordentlig" intrig finns inte, romanen har ingen traditionell handling. En välvillig, kanske snarast litteraturvetenskapligt intresserad läsning kan se denna avsaknad som något positivt, man kan koncentrera sig på den nyskapande, "främmandegjorda" formen. Men sammantaget gestaltar boken (en om man så vill typiskt rysk) besatthet: Leonid Tsypkins besatthet av Fjodor Dostojevskij, Dostojevskijs av rouletten på kasinot i Baden-Baden, och av sin fru. Parets älskog beskrivs främmandegjort som simturer, och paret är ute och simmar varje kväll.


Romanen är innerlig, och innerligheten är kanske själva föremålet för Tsypkins längtan efter Dostojevskij, bort från sin egen situation som svårt diskriminerad sovjetisk jude. Men den som söker ett stort ryskt litterärt äventyr bör inte gå till Tsypkins Sommaren i Baden-Baden, utan istället till Dostojevskij själv.

För övrigt är Kristina Rotkirchs översättning utmärkt.

Mer läsning

Annons