Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med konsten som en vän

/

Annons
Cecilia Fransson
Galleri 13 Art & Litter
10 - 30 september

Det började med en frustration som jag inte kunde uttrycka på något annat sätt. Efter ett tag fann jag frid när jag målade.
Så började Cecilia Fransson, Sundsvallsbo sedan tre år tillbaka och journaliststudent vid Mittuniversitetet, ägna sig åt konst. Numera tar måleriet det mesta av hennes tid. Hon ställer också samtidigt ut målningar i Skönsbergs Folkets hus och hos Galleri LA Art. Hon har tidigare ställt ut ett par gånger i Sundsvall samt på Ålands konstmuseum.
I fyraårsåldern fann jag glädjen i färgerna ; passionen inför det röda, gröna ,blå. De var elektriska, självlysande, och det har jag velat hålla kvar, säger hon.
Konsten är hennes syster och förtrogna, någon hon går till för att lämna ifrån sig något och ta emot annat, bli hel. Och färgglädjen finns kvar. Ändå inleder hon utställningen med ett par svartvita, mer skissartade verk; något av övningsstycken där man får intryck av att hon försökt ordna upp saker för sitt inre.
I de större akrylmålningarna lutar hon åt popkonsten, seriekonsten, den unga bildvärlden: den Barbeidocksstela person som råkat ut för en relationskrasch symboliserad av actionfilmernas brinnande bil; en lättklädd tjej med hårdför uppsyn framför amerikanska flaggan.
Former och drag är ibland den sökande amatörens, ibland den mognare konstnärens. De mest intressanta i mitt tycke är de kantigare kvinnoansiktena: ett grått, förkrossat ansikte som kontrasterar mot blodrött, eller en gyllene varelse med distanserat, sammanbitet uttryck.
Mest spännande är den gröna, storögt ynkliga figuren med de minimala händerna, hon som säger "he says that we have love". Här har konstnären slutat avbilda och söka. Här har hon bara låtit sig ryckas med av sin syster konsten och till fullo använt de verktyg som är målarens privilegium: överdriften, det overkliga men organiska, varelsernas inre egenskaper återspeglade i deras yttre.
När varelserna på duken blir till egna idéer, egna existenser, då har konstnären trätt bortom behovet att kanalisera sina egna känslor. Då är helheten på väg.

Mer läsning

Annons