Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Med konsten som kamrat på livsresan

Under sommaren flyttar konsten ut ur ateljéerna och poppar upp lite varstans i landskapet. Sommaren är utställningarnas tid.
I byn Lörudden har Franziska Egger Nilsson just nu sin första egna utställning.

Annons
Tjusiga jättehallar, uthus eller trädgårdar. Semestersverige är en enda stor konstutställning. Och bakom varje målning, teckning och grafiskt blad finns ett konstnärsliv.Tjusiga jättehallar, uthus eller trädgårdar. Semestersverige är en enda stor konstutställning. Och bakom varje målning, teckning och grafiskt blad finns ett konstnärsliv.
I det pyttelilla Galleri Löran sitter Franziska Egger Nilsson och väntar på besökare. Tidigt på dagen är de inte många men mot kvällningen droppar de in, och vissa kvällar får hon ha öppet längre än till åtta.
Till den 22 juni kläds väggarna av hennes färger och tekniker, av abstrakta former såväl som röda hus och tvätt på tork. Själv gillar hon mest sina akrylmålningar av färgfält, ibland överdragna med en färgslöja i avvikande kulör.
Jag kände att jag kom på något här, men jag vet inte riktigt vad, säger hon.
Som barn i en konstnärlig och utställningsroad familj ville hon bli konstnär och gick Gerlesborgs konstskola i Stockholm. Men traditionen var att försörja sig via "riktiga" jobb, så hon valde ett kreativt yrke: förskollärarens.
Det var på 70-talet och vi målade, växtfärgade och vävde med barnen, säger Franziska Egger Nilsson.
Nu lockade konsthantverket. Hon skötte får, vävde, tovade, spann och stickade med småbarn runt fötterna. När hon började arbeta heltid som journalist fanns mindre tid. Men för några år sedan gick hon en målarkurs och den vägen ledde till Sundsvalls Kollektivverkstad. Måleriet, som vilat, vaknade igen.
När det funnits tid och möjlighet har konsten kommit tillbaka. Min fritid har alltid kretsat kring den och konsthantverket. Jag har läst konstvetenskap, jobbat i konstföreningar och när jag har rest har jag gått på konstmuseer.
På frågan om vad konst betyder för henne svara hon ett enkelt "allt". Den är ett naturligt behov: både att skapa själv och att betrakta och diskutera andras bilder.
Man lär känna så många bra människor genom konst. Tänk att bara stå och prata om till exempel färger, i samtal som säkert är helt obegripliga för andra.
Från början tyckte hon att hon lämnade ut sig själv i sina verk. Det tycker hon inte längre. Det går inte att utläsa konstnären ur bilden eller förmedla exakt vad man vill ha sagt.
Roligast är det när man gör något som får folk att diskutera och lägga in tolkningar. De är så djupsinniga. Det var inte jag när bilden kom till, säger hon och skrattar.
Det för förstås tanken till konsten som ett uttryck för det kollektiva omedvetna, eller som en spegel för betraktarens eget inre. För såväl konstnär som betraktare blir den något mer än bilder att hänga på väggen: den blir en guide på mognadsresan, ett lim med vars hjälp livets stora pussel kan fogas samman.
Jag har inga syften med måleriet mer än att jag gillar att ha bilder omkring mig. Sedan är det kul om andra också gillar det. I dagens ungdomsfixering finns en glädje i att som konstnär blir man bara bättre ju äldre man blir, säger Franziska Egger Nilsson.

Mer läsning

Annons