Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mediokert om ovärdig flyktingtillvaro

Annons
Nina Solomin: Gränsen
Wahlström & Widstrand


På Kanarieön Fuerteventura bor människor som väntar på att komma till Europa. De har kommit i små båtar från Afrika. Många väntar i månader, andra i år. De väntar för att de inte är välkomna. De har inte fått någon entrébiljett till Europa av spanska myndigheter, men avvisningsbesluten verkställs sällan. Så afrikanerna blir hängande med svartarbete och barackboende.
När tiden tickat två år har de väntat tillräckligt länge för att avvisningsbesluten skall förvandlas till uppehållstillstånd och väntan på Fuerteventura byts, via flygresa från Las Palmas, till gettotillvaro i Madrid. Hur all denna väntan tillbringas skildrar Nina Solomin i "Gränsen." Hon har tillbringat en dryg månad på Fuerteventura. Lyssnat, samtalat och iakttagit. Vid några få tillfällen är hennes skildring hudnärt bra, men i sin helhet är det mediokert. Frånvaron av en kunnig förlagsredaktör är uppenbar.
Inledningsvis skildras ankomsten till Fuerteventura. Det är habilt, men på de två följande sidorna redogör Solomin för ett möte med två turistande tyskor. Två sidor likgiltigt samtalande innan berättelsen kommit i gång är ingen höjdare. I inledningen till det andra kapitlet samtalar Solomin med en man som berättar om den fyr de afrikanska båtflyktingarna siktar på.
Escanda de Jacomar. Här finns fyren.
Fyren?
De tar sikte på den. Det är en farlig kust, med branta klippor. En del båtar krossas mot dem.
Här kunde skildringen lämpligen ha börjat. Läsaren kunde ha befunnit sig i båten hos flyktingarna och spanat efter fyren. Som skrivet, det finns höjdpunkter när det blir nära och tankeväckande, men i sin helhet är "Gränsen" en segt berättad historia. Solomin borde ha sovrat bland sina anteckningar och frigjort berättandet från det kronologiska. Långa stycken känns boken som en slarvigt redigerad version av en reporters anteckningsböcker.
Värst är kanske att boken är fylld av ovidkommande sidospår. Ett långt avsnitt handlar till exempel om en irländsk vagabond Solomin mötte i Madrid. Om storyn hade utvecklats kunde det ha blivit spännande i en annan bok. Det finns flera förklaringar varför "Gränsen" inte blivit läsvärd. Tiden har varit avgörande. Ett par månader i Spanien räcker inte för 312 sidor. Det är svårt att skildra väntan och händelselösheten. Ryszard Kapuscinski, en av världens bästa reportrar, väntade i tre månader på hotell Tivoli i Luanda i Angola. Det blev ett 28 sidor långt inledningskapitel i boken "En dag till att leva." Av honom kunde Nina Solomin lärt att välja betydelsebärande detaljer, fånga atmosfär och skapa en perfekt inledning.
Vad läsaren kan lära av "Gränsen" är att situationen för de afrikanska flyktingarna i Europa är ovärdig. Varför har det blivit så? Därför att EU:s tullunion lägger ner jordbruk i de fattiga länder där det bäst skulle behövas. Därför att EU:s jordbrukspolitik med dumpning av jordbruksvaror i Afrika håller de fattiga kvar i den misär som skapar flyktingdrömmar. Därför att EU:s invandringspolitik är rasistisk. Därför att oseriösa arbetsgivare har behov av en underbetald, grovt utnyttjad och rättslös flyktingarbetarklass.

Mer läsning

Annons