Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Melodisnidare fick cembalon att kvittra och surra

Annons
Musik i sommarkväll av Bach, Händel, Roman och Pachabel
Benjamin Åberg, cembalo och orgel
GA-kyrkan

Därute solhetta och pulserande dunka-dunk som en sky över stan. Därinne svalka, stillhet och en ansenlig skara människor som trotsat, flytt från eller struntat i gatufesten och sökt musik med diskretare framtoning.
Kvällens artist, Benjamin Åberg, var tidigare organist i denna församling och i Njurunda. Men i kväll ägnade han huvudintresset åt ett annat instrument med åldern inne, cembalon, och det var ett lyckat val.
Cembalons klirrande ton kan från början vara svår att tycka om. Instrumentet tillåter inte heller någon skillnad i tonstyrka. Musikern måste därför skapa uttryck med andra medel, till exempel med rubaton och genom att spela tonerna snabbare eller och flera tillsammans för att lura åhöraren att klangstyrkan växer.
Men med lite tålamod - och med en annan sorts lyssnande, eftersom kroppen inte är upptagen med att känna nyansförändringar - upptäcker man snart att cembalon kan kvittra som en fink eller klinga som sprött glas. Den kan vara borstigt brysk och behärskat sorgsen, småknarra surt, surra hemtrevligt och mullra som en förfriskad bassångare.
Utan att ha styrkenyanserna att ta till lyckades Benjamin Åberg förbluffande väl bringa ordning i musiken med markerade fraser. Kanske är det så att det en musiker har klart för sig inne i huvudet, det kommer också fram i musiken, även om det inte alltid går att förstå vilka medel han använder. Stycken som kunde ha blivit en trög och långtråkig deg av toner gjorde Åberg till fullständiga klarheter, som han lättsamt och självklart kommunicerade utan att lyssnaren behövde anstränga sig det minsta för att hänga med.
I vissa snabba avsnitt ryckte tempot en aning, och melodispelet kunde någon gång tappa sin distinktion. Men strax därpå kunde svängiga rytmiska mönster framträda, så att man undrade om det inuti Bach (eller Åberg) möjligen lurar en rudimentär, rufsig jazzmusiker.
Mot slutet av konserten visade Benjamin Åberg också vilken imponerande tekniker han är. Han spelade passager så snabba och intensiva att det kändes som om varenda tangent i cembalon gick loss och bombarderade publiken, likt ett skyfall som stegras bortom förståndets gräns.
Det var sköna toner, som inte nådde lika långt geografiskt som festmusiken utanför men som var minst lika känslofyllda.

Mer läsning

Annons