Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer om familjen än om boken

Annons
Samma dag Augustpriset delades ut fanns i Dagens Nyheter en artikel om en av de nominerade böckerna, Per Gunnar Evanders "I min ungdom speglade jag mig ofta". Skriven av Evanders dotter Carin.
Boken, genrebestämd som roman, marknadsförd med "det självbiografiskas oförtäckta prägel". Om det handlade dotterns artikel; om pappan som utlämnat sin döda dotter, Andrea, mamman som omtalas mer eller mindre nedsättande. Men också om hur Evander mer eller mindre förföljt den familj han lämnat, också Andrea som drabbades av psykiska besvär av vad Carin uppfattar som trakasserier och hot. När Andrea omkom i en trafikolycka trappades denna familjekonflikt upp.
En bitter, djupt tragisk artikel, mindre om en bok än om en familj. Något för DN:s läsare? Ja, kanske, om frågan görs mer teoretisk: vad får en författare skriva, hur mycket av det privata kan lämnas ut, om det, som med Evanders bok, är mycket lätt förklätt till roman (som egentligen är en missvisande karakteristik av det som mer är en betraktelse, en minnesbok och en sorgesång över den döda dottern).
Dagen därpå sedan Evander själv avstått från Augustgalan och aldrig fick priset följde DN upp artikeln med en liten redogörelse för liknande fall, författare som anklagats för att ha lämnat ut närstående, och för det juridisk läget. Kanske en ursäkt för publiceringen av dotterns artikel, kanske en förklaring.
Det förtar ändå inte intrycket att DN:s kulturredaktion låter sig dras in i en tragisk familjekonflikt.
I något som liknar eftertankens kranka blekhet diskuterade kulturchefen, Maria Schottenius, saken i en mer principiell krönika i onsdags. Då hade en och annan svallvåg nog nått redaktionen. Och en insikt: när Nils Schwartz i Expressen karakteriserade Evanders hela författarskap som en balansgång mellan fakta och fiktion. Avståndet har aldrig varit särskilt långt för Evander; med författarens rätt förvandlar han fiktion till fakta, fakta till fiktion och suddar ut gränsen.
"Min uppfattning", skrev Maria Schottenius, "är den att varje författare har rätt att berätta sin historia". Vilket också betyder "att den andra parten måste få komma till tals", i offentligheten, inte i rättssalarna eftersom "det handlar om etik, inte juridik".
Det som saknas i debatten men påpekades av Evanders gode vän Björn Widegren i Gefle Dagblad är boken själv. Vad skriver han som kan vara kränkande mot den döda dottern? Ingenting, absolut ingenting. I stället är romanen (om vi nu kallar den så) en lågmäld, eftertänksam, sorgsen och mycket vacker skildring av Andrea, i livet och döden. Det som kan vara stötande handlar inte om henne hur han sörjer henne, ser hennes bild i vattnet åratal efter hennes död, återkallar minnen men möjligen om hennes mor, Evanders tidigare hustru. Hon har anledning att beklaga sig, och kanske skrev dottern mer å hennes vägnar än sin döda systers.
Då blir DN:s publicering tveksam och hamnar mer i ett snaskande i en familjekonflikt än handlar om en författares rätt att skriva vad han minns och vad han vill skriva.
Det ligger ett drag av osmaklighet över DN:s publicering, infernaliskt planerad till den dag Evander faktiskt kunnat få Augustpriset för sin bok.
Hur Per Gunnar Evander själv, den svenska sorgsenhetens och tristessens skildrare, upplever det hela är svårt att veta men kanske lätt att räkna uit. Att han inte kom till Berwaldhallen i måndags säger en del.
Själv träffade jag Evander för ett par veckor sedan; han var en av författarna på Bokens dag i Uppsala. Hans framträdande, sprudlande av underfundig humor, lyfte hela tillställningen. Vid supén efteråt var han underhållande, godmodig, på gott humör. Han tycktes i balans och såg fram mot nya böcker att skriva när min fru och jag skjutsade honom från Stadsteatern till hans hotell.
Någon vecka senare hann hans senaste bok ifatt honom, litterärt oförskyllt; hur det är familjärt tycker jag är en sak för familjen, inte Dagens Nyheters kultursidor.

Mer läsning

Annons