Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mer spännande än existentiell

Annons
Blod av mitt blod
Åke Smedberg
Bonniers

Blod av mitt blod heter Åke Smedbergs nya deckare, hans tredje, med journalisten John Nielsen som hjälte och centralfigur. Nielsen har precis förlorat sin bäste vän, den polisman som en gång fick honom på fötter. Men vännen dog så oväntat och levde, visar det sig när Nielsen börjar gräva, mycket egendomligt, under den sista månaden i sitt liv.
Så hittar man en ung man som avrättats och det polisiära maskineriet går i gång. Man förhör grannar, anhöriga, vänner, busar, gamla chefer, obskyra advokater, missbrukare, skurkar fala damer och så vidare.
Här går texten in i en svacka och tappar fart och form. Samtalen rör mest rena teknikaliteter och skymmer livet, människorna, världen. Och det blir just ingen ändring när bäste vännens hustru mördas. Man pratar bara på. Det är också något med rösterna som inte stämmer, tycker jag. De flyter ihop på något vis; språkmicken flyttas mellan olika personer men det är ändå i stort sett samma stämma som hörs i textradion.
Smedberg är en av våra mest hyllade prosaister och varvar numera deckare med skönlitterära verk. Blod av mitt blod är min första bok av författaren och jag hade nog väntat mig något annat och mer, kanske att den där varvningen skulle synas i romanen, att en del av det skönlitterära skulle sippra över eller flöda in i och förvandla eller förädla våldsamheterna och förhören. Ungefär som i Dostojevskijs Brott och straff för att nu hugga till med ett ohyggligt och alldeles orimligt exempel.
Jag räknade nog med att de stora frågorna, de om moral och skuld och mening, skulle bli mer subtilt gestaltade. Men Blod av mitt blod är hopspikad på branschens villkor: vi är med i den polisiära lunken, vi hamnar i en värld där droger och våld bestämmer allt och vi får följa en luggsliten ensamvarg som hemvant kliver mellan dessa båda kretsar. Fast Smedberg skriver stilsäkert och belyser också övergrepp och ansvar och det är kanske vackert så.
För hur skulle man annars göra? Som Dostojevskij igen kanske: låta de många polisiära och andra samtalen tippa in i mer allmänna resonemang om ont och gott och om den mänskliga naturen. Tränga mer obönhörligt ner i de olyckligas själar. Gå med ljus och lykta i de mörka inre nejder där drifter och impulser uppstår, där böjelser och begär rinner upp. Lätt att säga. Men något i den vägen händer faktiskt på de sidor där Smedberg stiger ner i mördarens psyke.
Här som i så många andra deckare blir brotten annars brännglas som riktas mot samhällskroppen och de får berätta mer om sociala problem och politiska tillkortakommanden än om existentiella och moraliska frågor. Och kanske måste det vara så. För det övergripande är ju att skapa handfast spänning. Och där lyckas Smedberg mycket bra när han väl tagit sig ur den där pratsvackan. Blod av mitt blod är en våldsam historia där nästan lika många blir mördade som i Hamlet.

Mer läsning

Annons