Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mickels Johanna återuppstår i Smedstorpet

/
  • Amanda Johansson som torparkvinnan Mickels Johanna. Här bakar hon bröd, kokar kams och berättar för tidsresenärer om Johannas tid.

Hon var ett inhysehjon, ett av de fattigaste bland de fattiga. Men hon lär ha haft skinn på näsan och råg i ryggen.
Mickels Johanna bodde i Smedstorpet under 1800-talets slut. I sommar kokar hon åter sitt kaffe i stugan på Murberget.

Annons
Gamla tider kan vara nog så intressanta att läsa och lära om. Ändå är det först när ett människoöde levandegörs som vi verkligen förstår. Det är som om vi behöver ta plats i en annan människas kropp och liv för att riktigt kunna sätta oss in i hans eller hennes tillvaro.
På friluftsmuseet Murberget har nu en av det gamla Smedstorpets forna invånare återuppstått. Stugan är inredd så som den kan ha varit under hennes levnad. Nu är det tjänstgörande guide som i Mickels Johanna-liknande kläder bakar bröd, lagar kams och berättar för besökare om livet som fattig torpare under det sena 1800-talets storsvagår, när skörden var klen och folk sökte sig över havet till Amerika. De barn som deltar i museets tidsresor kan titta in hos både henne och hos magistern i skolan bredvid.
I farstun ligger ett fång ved. Stugan rymmer inte så mycket mer än några köksredskap, trätallrikar och grytor, tvättbalja, eldstad, bord, säng och ytterligare en sovplats i kammaren.
Johanna var en ensamstående torparkvinna utan stabil ekonomi. Att vara ogift i slutet av 1800-talet var ingen hit. Hade man ingen jord kunde man inte bedriva jordbruk och fick försörja sig som daglönare, kanske med att tvätta eller hjälpa till med skörden. Kanske Johanna till och med tog emot män; vi vet inte vad hon levde av, säger informationschef Ann-Sofie Ingman.
Hjon kallades de människor som var föremål för den tidens socialvård. De placerades hos de sockenbor som krävde minst i ersättning för att försörja dem. Johanna hamnade hos änkan Sara Stina i Smedstorpet och blev kvar där efter änkans död. I stugans lillkammare kan man läsa om den i våra ögon hårdhudade och primitiva sociala omsorgen.
Just i dag föreställer Amanda Johansson Mickels Johanna. Hon funderar en del över sin rollfigur.
Vi har hört en del om henne av en man som visste att det här huset stått i hans grannby. Han var ett år då Johanna dog och hade hört att hon födde fyra oäkta barn men gick stolt i kyrkan ändå, säger Amanda Johansson.
Och så var hon glad i mat. Man kan undra om det betydde att hon var rundlagd eller om hon var en duktig matlagerska. Kanske var det så hon tjänade sitt bröd? funderar hon.
Man känner också till ett tillfälle då torpets tak var trasigt. Kommuntjänstemännen ville flytta Johanna, men den kavata kvinnan gjorde klart för dem att de i så fall skulle få betala för att få henne inhyst igen. Och då var det billigare att kosta på ett nytt tak.
Johanna levde ett ålderdomligt liv också för sin egen tid. Samtidigt som hon bakade bondesamhällets bröd i Smedstorpet byggdes det för fullt på modernitet och industrialism i sågverkens Sundsvall.
Det är lätt att rysa åt hennes tid; fascineras men också lättvindigt avfärda den som lyckligen passerad. Men vi behöver bara slå på tv-nyheterna för att på nytt vara på plats i andra Smedstorp. 1800-talet lever - i dagens u-länder. Både vad gäller rå fattigdom och omänskliga normer.

Mer läsning

Annons