Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnet är en rörlig plats

/
  • Robert Kusmirowski har iscensatt sin egen förtida död. I installationen

Sara Arrhenius & Magnus Berg (red.): Anakronismer/ Anachronisms. Bonniers

Annons
Anakronismer är ingen vanlig bok. Den är både en del av utställningen Mot tiden, som öppnade i förra veckan på Bonniers konsthall i Stockholm, och ett möte mellan 20 svenska och internationella bildkonstnärer och författare som arbetar med tid, historieberättande, och rekonstruktioner av det förflutna.

Boken och utställningen hävdar i poststrukturalistisk anda de små berättelserna framför de stora och lyfter fram mångfalden perspektiv på det förflutna som en möjlighet till ombildningar av minnet. För vi lär oss inte längre saker utantill idag, en gång för alla. Istället har vi databaser, informationsnätverk och arkiv som vi återvänder till för att hämta och lämna information med hjälp av en protetisk och avancerad teknologi, något konsthallschef Sara Arrhenius berör i sitt tänkvärda förord till boken. Vi har museifierats, som Dubravka Ugresic skriver i essän Att konfiskera minnet. De stora berättelserna har spelat ut sin roll som sanningssägare i syfte att snarare få oss att glömma än att minnas och Ugresic lyfter fram ett direkt politisk exempel i rapporteringen kring kriget i forna Jugoslavien där idealiserande bilder av ett storslaget förflutet snabbt lyckades dölja andra, mer komplexa sanningar.

Att minnet är en rörlig plats öppen för omförhandling behandlar också Fabian Kastner i Jag steker upp gamla rester och Gerald Murnane i Osynliga men ändå bestående syrener, två essäer av mer privat karaktär. Kastner berättar så fantastiskt om sitt mödosamma arbete med collageromanen Oneirine: Roman i tusen delar, 2006 att jag nästan tror honom. Han har klippt och klistrat sig genom alla böcker han läst för att skapa en rekonstruerad berättelse om Kvinnan i litteraturen, i ny men märkligt enhetlig gestalt. I utställningens hjärta Läsrummet finns de använda böckerna av mestadels manliga författare skojfriskt samlade under rubriken \"oredigerad roman\". Murnane å sin tur tar med mig i en slingrande läserfarenhet full av smittande förnimmelser där en omslagsfärg på en bok blir en smak av sardiner på burk i författarens minne för att sedan föras vidare till minnet av blomsterlupinfrön från en annan plats i Murnanes erfarenhetssfär. Minnet, läsningens och skrivandets vägar korsas, överlappas och påverkar varandra. En essä som i högsta grad inspirerar till (om)läsning av skaparen av Madeleinekakan som minnesväckare: den tidlösa författaren Marcel Proust.

Men ingen tid utan rum, det uppenbaras i Lotta Lotass Mobil essä med både eget och andra författares exempel på hur det linjära berättandet brutits upp till förmån för ett rumsligt. Det arkitektoniska tillvägagångssättet tillåter ett växlande mellan olika perspektiv på samma händelse eller fenomen. I konstnären Johan Thurfjells poetiska verk i utställningen Tillbakablick (som om det varit en övning), 2003 berättas om ett smärtsamt avsked i en självlysande text som framträder då en ödsligt opersonlig flygplats i miniatyr släcks ned. Växlingen mellan ljus och mörker sker med en minuts intervaller där den talande natten och stumma dagen förbinds i en utvidgad litteratur som tar plats i rummet.

Undersökandet av berättandets konster i Anakronismer är lika förbundna med det fina arbetet av konstnärerna och utställningsarkitekten i utställningen - där äldre tekniker samsas med labyrintiska rumskonstruktioner utan att dagsljus som skvallrar om tidens gång når in. Jag blir beklämd över utställningens förgänglighet att det bara är fram till 25 november som det går att se, uppleva och försöka läsa den. Jag önskar man kunde färdas Mot tiden: se utställningen och läsa Anakronismer parallellt och göra nya upptäckter och tolkningar. För att sedan åka tillbaka, läsa, minnas, tänka om, åka tillbaka, läsa, minnas, tänka om..i en anakronistisk evig resa i tid och rum.

Mer läsning

Annons