Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Möte med Lubbe

/

Annons
Sommar över Sverige 1936. Också över sågverkssamhället Holmsund lyste solen den här söndagen.
Vi var på väg mot skeppningshamnen vid Umeälvens utlopp, jag och pappa. Och mötte då en jätte, tatuerad likt en färgplansch, som drog en kärra med ett stort träkar på. Han sökte en brunn med rent, friskt vatten och pappa gav besked om Rehnbäckspumpen strax intill.
Väl i hamnen började vi gå längs kajen och titta på alla lastfartygen, med virkespråmarna från brädgårn utefter sidorna. Plötsligt stod vi vid en liten segelbåt, en ganska sällsynt syn i skeppningshamnen. En liten jolle vaggade vid aktern, men ingen syntes till ombord.
På kajen däremot var det folk, och några badade vid segelbåten. Man hoppade från kajen, dök och plaskade och det var rop och glädjeskrik.
Då kom det upp en allvarsman från segelbåtens ruff. Hans hjässa var skallig, han bar pincené som blixtrade i solen, hade en skäggvalk under näsan och var iförd något som kallades morgonrock, sa pappa efteråt. Mannen blängde bistert mot de badande.
Då, genom stojet, hördes åter skramlet i från jätten med kärran som vi mött vid Rehnbäckspumpen. Vattenkaret var skippfullt nu, det såg jag. I samma stund ljöd Rösten, likt en dånande signal, från segelbåten:
Hör UPP!
Det blev tyst. Då såg jag mannen lyfta ena armen och ödesdigert peka likt en Karl XII upp mot Umeälvens lopp.
Ni badar, återtog den starka rösten, i en KLOAK, gott folk!
Jag ska förklara för er, fortsatte han, med samma högtalarröst. Den här älven som ni badar i passerar Umeå med alla stadens avloppsledningar. Och från lasarettet kommer infekterat sjukhusrens. Så välj ett renare vatten att bada uti!
I den totala stillhet som uppstått tog mannen av sin pincené och morgonrock. Med en kraftig kulmage över ett par knälånga svarta simbyxor klättrade han sedan ner i den lilla jollen vid segelbåtens akter och lade sig på rygg i jollens botten.
Den tatuerade jätten, med kärran och vattenkaret mitt för jollen, tog nu en hink av Rehnbäckspumpens vatten och slängde över mannen där han låg. Denne gav till ett vrålrop: Stopp! Och pappa skrattade, han visste ju att Rehnbäckspumpens vatten inte bara var skärgårdens godaste, det var också det kallaste. Men mannen gav sig inte. Tyst och sammanbitet sa han:
Fortsätt.
När karet var tomt var jollen i stället vattenfylld och jätten segade mannen upp på kajen. Med en hand som darrade tog denne emot den cigarett som pappa bjöd honom på och sade sedan:
Kom det ihåg, gott folk, att ska man bada ska man göra det i renligt vatten.
Jätten gav honom hans pincené och morgonrock. Båda klev ombord på segelbåten. Vi hjälpte till att kasta loss och långsamt gled den lilla vackra båten ut på älven. Och sedan jätten hissat segel, försvann den stiligt ut mot Bottenhavet.
Vem var det där, frågade jag pappa på vägen hemåt. Och pappa sa:
Den där, det var allt själva Lubbe, det!
Det var alltså Lubbe Nordström, reportern och författaren, som var på rekognosceringstur för ett blivande gigantiskt samhällsreportage, ett journalsitiskt mästerverk från förra seklet med det oförglömliga och adekvata namnet LORT-SVERIGE!

Mer läsning

Annons