Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

20 år av studentsång och spex

/

Konsertrecension
Studentkören Gungner firar 20 år
Dirigenter: Lina Blomqvist, David Bodin, Birgitta Ulming Strand, Anna Felländer och Patrik Westberg
KFUM-lokalen, lördag

Annons

Inte bara de tunga universitetsstäderna har sina studentkörer. I Sundsvall kämpar Gungner för att hålla studentsången högt och få den att slå en varaktig rot i den gamla arbetarstadens mylla.

Fast antalet potentiella sångare fluktuerar med Mittuniversitets antagning - även om en och annan före detta student också sjunger - har Gungner bestått i 20 år och firade jubiléet precis som det ska vara, med studentikos humor, fin körsång och traditionell studentsång - ofta a capella men ibland med lagom bistånd av musiker, inte minst David Killanders försynta och effektfulla trumlåda som uträttade storverk i all diskretion.

I första akten dök Oden, Tor och Fenrisulven upp. Legenden om hur spjutet Gungner slog ner i Sundsvall var förträffligt författad på vers i studentspextradition av Cecilia Träff. Den satte också temat för sångerna som ibland fått ny text. Vi fördes ända genom Ragnarök till världens pånyttfödelse, kopplad till Sundsvallsbranden. Så kom det lokala med på ett hörn, som sig bör.

Och musiken? Några modernare sånger men mest gamla sköna studentsånger. Längtan till landet, Sköna maj, Gubben Noach, Dåne liksom åskan, bröder. Folkvisor förstås, som Hårgalåten och den suggestiva, svävande "Tre lå". Och bland de nyare en mjuk ballad som "Fix you" och den finstämda, lite mystiska och skira "Adiemus".

Såväl gamla dirigenter som före detta sångare var inbjudna och förstärkte kören till det dubbla efter paus. Här rådde den njutbara stabiliteten av unga, fräscha röster och dessutom en ypperlig körhygien som textning och precision: också mansstämmorna redde sig bra på egen hand. Och precis som det ska vara i en studentkör har Gungner, särskilt den stora versionen, den energi och det lite råa tryck som är den heroiska nationalromantikens signum. En studentkör ska gå fram som en sångarhär; den ska låta oövervinnerlig och segerviss. Men dessa sångare har också en mogen känsla för mjukhet, frasering och nyanser.

Att micka körer är alltid vanskligt; klangen blir ofta skarp och ojämn, och det blir avgörande var man sitter i salen. Här påverkades den stora, i sig klangstarkare kören, mindre och kanske hade man kunnat överväga att sjunga akustiskt.

Men här finns den studentikosa traditionen i tryggt förvar, den som så väl behöver förankras i Sundsvall. Här finns gott röstmaterial som bygger en välsjungande kör, som har förstått sin roll och har en egen plats i stadens körliv. Som sjunger sin självklara signatur, Studentsången, med sådan glädje att man blir fuktig i ögonen och varm om hjärtat.

Mer läsning

Annons