Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

50 år för Sångsvall

/
  • Kammarkören lufttrummar i ett verkligt paradnummer: Povel Ramels
  • En kör som står i kö. Sundsvalls Kammarkör sjunger Hasseåtages

Konsertrecension
Jubileumskonsert
Sundsvalls Kammarkör 50 år
Dirigent: Kjell Lönnå
Solister ur kören
Tonhallen, fredag

Annons

Han hade inte tänkt sig detta, Kjell Lönnå, när han 1965 ombildade sin ungdomskör till en kammarkör för vuxna som ville lite mer.

Och vem kan tro att man efter 50 år ska leda samma kör, fast vuxnare, mognare, bättre. Åren går men ett består, sa ordförande Peter Tamleht och avsåg Kjell Lönnå. Att en kör har samma ledare i 50 år måste vara smått unikt. En ledare som inte bara förmår hålla kören i så gott musikaliskt skick utan som också är så avspänd i sitt umgänge med publiken och vars lediga pianospel alltid stöttar när det behövs.

Kammarkörens koncept har varit sig ganska likt, och 50-årskonserten rymde mycket glädje och rörelse och i musikväg ett och annat okänt men mest det som man kände igen. Sundsvalls Kammarkör försvarar sin plats i den svenska köreliten. Dess homogena, ljusa klang ger mig fortfarande gåshud när den mjukt tycks sväva en meter över golvet och hållas kvar som av osynlig energi. Den bygger rungande forten, behärskar inkännande sina nyansvapen och landar elastiskt. Lite grums i några starter var nog mest nerver: insvängningen i Stenhammars Sverige var nästan smärtsamt perfekt och Griegs Våren med sin känslighet var en höjdpunkt.

Kammarkören tycks behärska alla genrer. Visst är det klassikerna som mest avslöjar körens höga klass. Men det är blandningen av stilar som gör konserterna roliga och underhållande också. Här var den judiska bröllopsvisan med klös, den glada ugandiska lovsången "Singa Jesu"; Bo Setterlinds odalman, jämnt och ödmjukt sjungen, en stompig "Wade in the water", modern musik som "The blue bird" där Karin Lönnås höga sopran skjuter mot himlen. Där var den kokande vilda Malungspolskan "Jubla nu himlar" som frustar och sliter i bindslena, "Adoramis" från 1400-talet som stiger som stilla rök mot taket liksom flera spexsånger, ofta virtuosa och tekniska, som Povel Ramels Vaktparaden.

Och så raden av solister som obesvärat kliver fram: den kraftfulla Sofia Tunmats, Conny Pettersson med tryck i tenoren. riksspelman Mats Ottesen med sin pipa, Gabriella Norbergs varma alt, den trygge Göran Öberg, Arve Solli som ger järnet i en gospel, Tomas Rexener som är en speciell publikfavorit med sin utstrålning och känsla. Ingen som själv har mist sin far kan stoppa tårarna när han sjunger "Jag och min far". Och alltid finns kören bakom med sitt stadiga oo-ande; en beskyddande famn att återvända till, när dropparna gjort sitt och återgår till det stora klanghavet.

I dag ligger vårt fokus mycket på individen. Men med en kör, dess användbarhet, variation och spännvidd kan man - i alla fall om man heter Kjell Lönnå - få ett par timmar att bara försvinna för en publik, så att det bara är träsmaken som till slut påminner om att det finns en värld utanför. Klangen, makten, samhörigheten i att sjunga tillsammans överträffar det mesta. Den kan inte förklaras. Men funnes den inte höll man inte på i 50 år.

50 år som ett värdigt sångansikte för Sundsvall. Något för staden att vara stolt över.

Mer läsning

Annons