Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Återklang av en enighet

Ensemble Villancico
Ledare: Peter Pontvik
GA-kyrkan (lördag)
Sundsvalls Kammarmusikfestival

Annons

Det finns inget ont som inte har något gott med sig. I spåren efter de europeiska erövrarna kom katolska kyrkan till Latinamerika, och med den kyrkomusiken. På behörigt avstånd från moderkyrkans färdriktning blandade den sig med de inföddas musik, det spanska arvet och de rytmer som de svarta slavarna förde med sig till en härlig mix av svalka och hetta.

Ur kloster och arkiv har en hel del notmaterial från 1600- och 1700-talen krupit fram, och en som flitigt sökt och tagit tillvara fynden är Peter Pontvik, grundare av Ensemble Villancico. Och som alltid slås man av fräschören. Den som kan börja i prydliga, polyfona renässanskoraler på latin ur vår västerländska kyrkotradition, där stämmorna flätar sig allt tätare in i varandra. Och så plötsligt är det som om den högtidliga fasaden inte längre kan hålla undan för kraften och energin i det folkliga, snabba och glada, för de bubblande, dansande och medryckande rytmerna, för basgunget i den stora bombotrumman, för accelererande tarantellor och spontan fest. För ögats glädje återkom dansarna Kaj Sylergård och Daniela Pontvik Valero, och att återskapa danserna är svårare. Här finns ingen notskrift att lita till utan inspirationen har hämtats från äldre målningar. Men också här finns såväl de höviska salongsdanserna som den flammande folkligheten.

Den spanska flamencon dyker upp i kastanjettklapper, i Karl Nyhlins frustande och mustiga barockgitarrspel, i vemodet och i solfjäderssmattret i "Xácaras por primer tono". Då det bjuds rikt och komplext trumspel hör man Afrika. Och när indianspråken ljuder och den viskande panföjten härmar vinden genom bergspassen är det urbefolkningen som kommer till tals.

Också kvalité är ett kännetecken för Ensemble Villancico. Det är renheten och den goda balansen i den åttastämmiga sången med bland annat countertenor. Det är musikernas fina behärskning av både äldre västerländska och folkliga instrument, som kan ge oss små blockflöjtsorgier och livliga improvisationer. Och inte minst är det de härliga arrangemangen som tar alla chanser till att förtydliga karaktär och lyfta fram effekter i en musikstil som i händerna på en mindre fantasifull arrangör än Peter Pontvik hade kunnat bli ganska enahanda.

Och så finns en luftighet och mildhet i hela musiken, en livfullhet, en aldrig falnande energi. Här är en kultur som inte åtskilde det världsliga och det sakrala, kropp och ande, utan som tillbad och festade med samma glädje. Och som vi tack vare Ensemble Villancico får höra återklangen av.

Mer läsning

Annons