Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bachfamiljen – vilken musikalisk glädje

Makalös musik ...

Annons

...blev vi bjudna på i Kyrkans Hus på onsdagskvällen. Det var Per Gross, blockflöjter, Catalina Langborn, barockviolin, Benjamin Åberg, cembalo och Beata Söderberg, barockcello, som med värme, virtuositet och glädje förde oss in barockens tidsålder.

Konserten började med G.P. Telemanns triosonata i d-moll i ett rasande tempo, så att vi liksom rätade på ryggarna alla i publiken. Det skulle gå undan, det var ett allegro, tätt följt av en varm och mjuk långsam sats. De sista satserna var snabba. Cellon och cembalon är en enhet och så de två soloinstrumenten därtill blir en Trio fast med fyra personer. Jag tror att de tyckte bäst om sista satsen.

Efter Telemann följde två solostycken. Det första för cembalo; en Allemande av J.S. Bach ur Fransk svit nr 4 i Ess-dur. Fantastiskt att höra den fina fraseringen. Sedan kom en Corrente ur Partita i c-oll med altblockflöjten som soloinstrument. Tekniskt väl framfört. Han måste kunna alla hjälpgrepp som finns, för att klara alla de snabba passagerna.

Därpå följde en sonat i e-moll för blockflöjt och violin av C.P.E. Bach. Son till J.S. Bach och en företrädare av rokokomusiken. Han arbetade under trettio år i Fredrik den stores hov och skrev för blockflöjt lite med tanke på Fredrik den store, som spelade flöjt.

Sedan återvände de till pappa Bach. Per Gross spelade Adagio och Allegro ma non troppo på tenorflöjt. Beundransvärd teknik och på riktigt höga toner fick han ta ett knä till hjälp att hålla flöjten.

Beata bjöd oss sedan på en gambasonat av W.F. Bach som hon spelade på sin barockcello. Jag frågade efter konserten om det inte är jobbigt när cellon inte har någon stackel. Men det tycker inte Beata. Hon verkade inte heller det minsta besvärad när hon spelade så elegant och med varm klang.

Konserten avslutades med en triosonata av Telemann. Först ett Largo, där alla musikerna lät som en enhet. Fint samspel särskilt i ritardandona. Vivacet sedan var väldigt dansant. Affettuosot så känslosamt och sedan riktigt sprakar det om musikerna igen. Härligt när man ser att även de på scenen har roligt. Det kändes naturligt att ta med Telemann i programmet som annars bara bestod av familjen Bach, berättar Per. Bach och Telemann levde samtidigt och var både vänner och kollegor.

Den här kvartetten är ingen fast konstellation, som man skulle kunna tro med tanke på att de spelar så samspelt, vitalt, känsligt och framför allt rent. Trots att lokalen blev varmare och varmare och barockinstrument är så känsliga för fukt och temperatur.

Det finns inget namn för gruppen. Jag vill föreslå Gioia di musica. Glädje över musik. Vilket var något de verkligen förmedlade.

Mer läsning

Annons