Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Blockflöjten från olika sidor

/
  • I klänningar som vore de grekiska statyer byggde kvartetten Sirena ibland små tavlor i musik och koreografi.
  • Karina Agerbo och Pia Brich Jensen rör sig i rummet.

Konsertrecension
Blockflöjtskvartetten Sirena
Sundsvalls Kammarmusikfestival
Kyrkans hus, onsdag

Annons

Hur mycket en blockflöjt duger till förstår man först när man hört en riktigt skicklig blockflöjtsensemble. Som dansk-svenska kvartetten Sirena.

Karina Agerbo, Pia Brinch Jensen, Marit Ernst Bock och Pia Loman har spelat samman i över 20 år; de är utbildade för samma lärare och utövar ett i det närmaste perfekt samspel. De har tidigare gästat Sundsvall med sin specialitet att krydda utomordentligt spel med koreografi, och onsdagens program var brett i klang, repertoar och stämning - från små tavlor i musik och rörelser till spexigt jazzsväng.

De kom med ett helt batteri av blockflöjter i olika färger och storlekar - från ett par decimeter till kanske över en meter - som de kombinerar på många sätt. Ibland ljuder fyra altflöjters mjuka konsensus, ibland kvittrar två av de minsta i en fågeldialog; ibland möter de minsta de största och någon gång bildar fyra riktigt djupa flöjter en stilla, mystisk orgel. Även om gruppen bevarat det milda i flöjtklangen låter det ändå distinkt, stadigt och bärande, utan det spröda och veka som ibland följer blockflöjten. I Kyrkans hus akustik blev volymen fullgod.

Blockflöjten är ett barn av barocken och här bjöds gott om svängig, sprudlande och mustig barock och renässans. De gamla latinamerikanska styckena med sin exotiska rytm fick kroppen att svänga med. 1600-talstonsättaren Tarquino Merula krävde stor briljans hos de lekande flöjterna; här rörde sig musikerna i rummet och trollade fram stereoeffekter. Och blockflöjtsversionen av Vivaldis Sommaren var både välljudande och komisk: de varma sommarkvällarna i adagiot, där en ilsket surrande insekt fick extra stor plats; och det blåsiga ovädersprestot där regnets piskande målades med bestämda accenter.

Varvat med det gamla fanns mycket nyskrivet. Fulvio Caldinis "Clockwork" var suggestiv; en ensam, snärtig rytm där nya moment långsamt smygs in, och till slut uppnås illusionen av ett maskinhjul som löper ojämnt, ett urverk som går skevt och sakta byter skepnad som ett rytmiskt kalejdoskop. I Paul Leenholts fantasi över Stevie Wonders "You are the sunshine of my life" bygger gruppen rolig jazz av flöjttoner och blåsljud. Att det kan svänga så om fyra blockflöjter och fyra blockflöjtister.

I olika rörelser bygger gruppen små scener att se på, vilket ger en extra dimension. Men allra roligast med verkligt skickliga musiker är att de kan locka så många klanger och effekter ur sina instrument att de framstår som en större ensemble än de egentligen är. Det är professionalitetens synergi.

Mer läsning

Annons