Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bra blandning av blues och mystik

Kända dikter av Nils Ferlin, Karin Boye och Gustaf Fröding har tonsatts på Jan Åströms album "Villervallan". Med en blandning av bluesig gitarr och ödsliga ljudbilder får texterna och rösten mycket utrymme.

Annons

Kompositören Karl-Erik Mattsson har tonsatt flera dikter av Sveriges diktarelit. Nils Ferlin, Gustaf Fröding, Karin Boye är de tre största namnen, men kompositören själv och diktaren Sven-Erik Forslin har också bidragit med varsin text som står stolt bredvid de tre giganterna. Med långsam och bluesdoftande gitarr från Peder af Ugglas, varm kontrabas från Mats Alsberg, och sköra flöjtspel i en ödslig ljudbild sjunger Jan Åström dikterna med mörk och sträv stämma. Lite som att Tom Waits möter Norrland.

Allra bäst är det när sången ackompanjeras av Göran Månsson på härjedals- och offerdalspipa, till exempel på "Förlåt oss jord.....". Det makliga tempot, de svaga, men åskliknande trumslagen och den livliga flöjten är ett perfekt ackompanjemang till den självförebrående texten. Den avskalade och lågmälda musiken låter texterna ta stor plats och det är enkelt att följa med i allra vackra fraser som gömmer sig i "Villervallan".

Jag brukar vara svag för fina konvolut och den här skivan har ett konvolut värdigt dikterna. Intill låttexterna finns porträttillustrationer av poeterna, målade av Karin Frostensson.

Men när jag bläddrar i albumet och följer med i texten kan jag inte njuta av musiken. Det finns en fara med att tonsätta kända dikter. Lyssnaren, som tidigare var läsaren, har redan skapat sin egen rytm till dikten och det blir svårt att följa med i musiken. I vissa partier drar Jan Åström ut på orden för att följa musiken och det känns något forcerat. Då är det bättre när Åström agerar med sin röst, som han gör till Nils Ferlins dikt "Rus". Han tar i och tar plats i musiken, vilket gör det till ett skådespel lika mycket som ett musikstycke.

Det bör också nämnas att texttolkningens brister enbart uppenbarar sig när jag följer med i texten i konvolutet. När musiken och sången får stå för sig själv, utan att den personliga upplevelsen till Ferlin, Boye och Fröding kommer i vägen är det allra bäst. Det är också tjusningen med text och musik. Varje läsare, eller lyssnare, har sin egen tolkning, och den tolkning som Karl-Erik Mattsson har gjort är faktiskt ljuvligare att lyssna på än att läsa dikterna för sig själv.

Mer läsning

Annons