Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brett och klart klingande kvartett

/
  • Flinders Quartett från Australien är på nordisk turné och fångades upp av Sundsvalls Kammarmusikfestival.

Konsertrecension
Sundsvalls Kammarmusikfestival: Flinders Quartet
Helen Ayres och Shane Chen, violin, Helen Ireland, viola, och Zoe Knighton, cello
Kyrkans hus, onsdag

Annons

Vad är en stråkkvartett? En sovjetisk symfoniorkester efter en turné i Väst.

Så löd musikerhumorn under kalla krigets dagar, och att stråkkvartetten är själva embryot för symfoniorkestern blev man starkt påmind om av Sundsvalls Kammarmusikfestivals gäster Flinders Quartet från Australien. Den spelar med förtjusning nordisk musik och var nu på hemväg från en turné i Finland, där den bland annat hyllat jubilerande Jean Sibelius.

Inte bara var konsertens huvudnummer, Sibelius stråkkvartett nr 4, en minisymfoni; dessutom spelade kvartetten ytterst kraftfullt med stor bred klang, stor romantisk utlevelse och med en helt enig musikalisk uppfattning, som bland annat kom till uttryck i en följsamhet intill exakthet. Här fanns en stadig botten hos cellisten Zoe Knighton och en stort klingande primarie, Helen Ayres, som ändå inte tog plats från de andra medlemmarna.

Men även det viskande och andäktigt skira låg bra till för kvartetten, som tog ut svängarna i karaktär och variation. Den fina balansen och den vida, klara klangen gjorde att den murrighet som ibland kan drabba stråkkvartetter inte fanns, och det blev aldrig enahanda att lyssna.

Sibelius stråkkvartett är tät och ofta eldfängd musik. Den startar i en slinga som kunde varit en vallåt, och både den och inledningsstycket, ett Adagio av samma tonsättare, tycktes stå på två ben: det konstmusikaliskt komplexa och det vemodigt folkliga. I kvartettens tredje sats gör sig polskan eller valsen ständigt påmind; i den fjärde satsens slingor tycks vindarna dra genom de finska skogarna och en rysk galopp genljuda i något parti. I den långsamma satsen tog musikerna noga fram den lite tveksamma karaktären; fraserna som inte fullföljs utan stannar av, som om musiken inte kan bestämma sig för hur den vill vara.

För att experimentera med hur musik påverkar uppfattningen av en film hade kvartetten bett två tonsättare, australiske Andrew Ford och svenske Mattias Lysell, att komponera till samma stumfilmssnutt från 1907, Le Sculpteur Express. Här bygger en skulptör om ett ansikte flera gånger. Fords lite guppiga och sprittande musik underströk det komiska och följde i tonspråk de olika ansiktena - så kom till exempel orientaliska klanger när ansiktet fick en turban. Men Lysells stycke var mer spännande: behaglig, ljus, sval och en smula mystisk musik, varierad i rytm och med ett långsamt, lite dovare mellanparti.

Australien måste vara ungefär så långt bort från Norden som det går att komma. Därför är det extra roligt att nordisk musik hittar ända dit, och inte bara klassikerna.

Mer läsning

Annons