Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den sjungande lutan

/
  • Jakob Lindberg, en av världens främsta lutenister, firade Sundsvalls Gitarrfestival och European Early Music Day med en konsert.
  • Jakob Lindberg spelade musik från 1500- 1600- och 1700-talen.

Kyrkans Hus
Sundsvalls Gitarrfestival: Jakob Lindberg, luta
Musik av John Dowland, Henry Purcell och J. S. Bach

Annons

Lutan må vara gitarrens förfader men den är på intet vis överspelad.

Till exempel lär Jakob Lindberg, en av Europas främsta lutenister, ut sin konst som professor vid Royal College of Music i London. Därifrån kom han i går för att fira Sundsvalls Gitarrfestival - och även den nyligen instiftade European Early Music Day, som hålls på Bachs födelsedag den 21 mars. Bach räknas av många som fadern till vår västerländska musikskatt och givetvis hyllades han här med sin egen musik.

Men Jakob Lindberg började ännu tidigare, hos den brittiske 1500-talslutenisten John Dowland, vars samlade musik för luta han spelat in. Även om det är salongsmusik, skriven av och för högt utbildade specialister, är de rytmiska danserna som ligger i grunden aldrig långt borta. Rytmiken är ombytlig, och på den vilar piruetter, ornament och fantasier. Även mer robusta folkdanser anades i undertexten hos till exempel "The Shoemaker´s Wife", och Dowland-partiet avslutades med dramatiken hos musikhistoriens kanske första noterade tremolo.

Lutans klang är behaglig: mjuk, dämpad, dov, aningen nasal i våra öron som så många äldre instrument, men samtidigt städad, försynt och mild. Här visade den också sin kapacitet att spela ensemble med sig själv: ibland frågade och svarade den som om den var både en violin och en altfiol i duett, samt cellon som höll basen. Styckena av Purcell tycktes presentera en rakare kontakt ner i folkmusiken. I den skotska sången ekade tonspråket från Loch Lomond och My Bonnie, och hornpipens mustighet lyste igenom elegansen.

Bach både ägde en luta och skrev för den. I preludiet löper hans karaktäristiska långa tonslingor som inte lämnar en vrå av skalharmoniken obesökt, och just så här klarsynt ska de spelas för att vara njutbara: plastiskt, knappt märkbart rubaterat, strövande och med en inre dynamik som lever som andetag i fraserna.

Den långsamma sarabanden blev för sin del en aria i händerna på denne lutmästare. Nog för att Jakob Lindberg spelar tekniskt briljant, smidigt och välbehärskat, men allra mest känner man hans melodik. Han behandlar lutan som vore den en sångare, som om den talade meningar, berättade en historia.

Det här är inte musik i enkla fyrtaktsperioder, och spelad med mindre medvetenhet hade den kunnat kollapsa i en hög av toner där lyssnaren gått vilse. Men Jakob Lindberg musicerar så självklart att melodins riktning och betydelse, meningen med musiken om man så vill, ständigt är kristallklar. Därför blir varken Dowland, Bach eller något däremellan annat än lättlyssnat med honom som guide.

Fotnot: Gitarrfestivalen avslutas på lördag 13.00 i Kyrkans hus med kulturskolans gitarrelever.

Mer läsning

Annons