Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En äkta Sundsvallsk jul

/
  • 130 körsångare och orkester i den 49:e Julton. När Julton har klingat är det jul på riktigt.
  • Tomas Rexener sjunger

Konsertrecension
Julton
Dirigenter: Kjell Lönnå och Stig Robertsson
KFUM-kören, Sundsvalls Kammarkör och Confetti
Musiker ur Nordiska Kammarorkestern

Annons

Julen vill vi ha som den alltid har varit. Något kan bytas ut för nyhetens behag, men grunden ska vara sig lik. Och ändå känns inte julen enahanda, eftersom varje inslag är så laddat med stämning, minnen och värde.

Så är Julton också. Man vet vad man kommer att få, och just därför vill man ha det igen. Något är alltid nytt, men annat har blivit sin egen tradition. Processionen till levande ljus där Stilla natt byggs upp från ett tassande till ett dån. Tomas Rexeners känsla och utstrålning i "Adams julsång"; Sofia Tunmats kraftiga och lite metalliska klang i "Dotter Sion". Stig Robertssons fenomenala orkesterarrangemang - i år klingade de lite extra både piggt, samspelt och mäktigt - och cymbalslag. Och jämn akustisk körklang, så bred och fyllig att den kan spränga både berg och kyrkväggar.

I år var det mindre av det stillsamma och mer av det pampiga. Men till det stilla hörde "Frid på jord" där Confettis liggande toner och rena harmonier liksom bromsade tiden. Den var också skimrande änglakör i de hopflätade "Stilla Natt" och "All through the night". Kammarkören bröt av med Jan Sandströms moderna "Det är en ros utsprungen" - suggestiv, svävande som tunn rök eller midvinterns stjärnljus. I "Eén so, Lord Jesus, quickly come" reste kammarkören organiska frasbågar, mjuka och elastiska, tätt sammansmält. Manskören bjöd muntert tunggung i "Klang min vackra bjällra" och sjöng upp himlaportarna och nedkallade himlens rörklockor i "Gläns över sjö och strand".

Här var den gripande "Pie Jesu" där Karin Lönnås och Eva Bjerkes höga röster klingade rakt och rent som gossopraner mot orkesterdjupet. Här var folkmusik med sin känsla av gammaldags bondejul, inte minst "Annas visa" som extra påminde mig om de generationer som gått före; att vi alla är länkar i en kedja mot framtiden. Men strax är man ute ur vemodet och inne i den leende amerikanska julen, som man inte heller vill vara utan. Och till de mest praktfulla kyrkoverken hör Otto Olssons "Advent" - här byggs stora valv av klanger, en av de sånger där kör och orkester lyfter taket - just så ska det stycket låta. Alla dessa olika jular får vi av Julton.

Kanske har ingen annan stad en julkonsert av denna storlek, storslagenhet, kvalitet och ålder - nästa år fyller Julton ett halvsekel - och en som dessutom inte lägger fokus på enskilda stjärnor utan är något som fantastiskt nog bara kan åstadkommas av många människor i gemenskap. Än en gång har Julton gett oss en äkta Sundsvallsk jul.

Lär mer om Julton:

Tungviktaren bland julkonserter

Mer läsning

Annons