Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En hornist i världsklass

/

Radovan Vlatkovic
Stadshussalongen (lördag)
Blåsare ur Nordiska Kammarorkestern
Musik av Gounod, Beethoven, Berge, Françaix och Dvorak

Annons

När Radovan Vlatkovic gästade oss förra gången blev det ett oförglömligt minne. Att han är en hornist av absolut yppersta världsklass visade han oss även denna gång, nu som inspiratör och ledare för kammarorkesterns blåsare i ett fullödigt program. Själv stod han för ett bejublat solo för valthorn med titeln Horn Lokk, av den norske tonsättaren Sigurd Berge. Ett raffinerat stycke som ställer stora krav på utövaren. Absolut kontroll, fantastisk dynamik och en klang som nästan är utomjordisk. Hans stopphornsklang är något av det snyggaste man hört. Han visade även prov på sitt fina ensemblespel när han i flera stycken själv satt med i ensemblen.

Konserten startade med fransk musik av operatonsättaren Charles Gounod, närmare bestämt hans Petite Symphonie för nio blåsare. Ett vackert stycke med många hänsyftningar till hans operor vilket speciellt kom fram i den långsamma satsen där flöjten fick agera som i en sopranaria. Musik som passar bra en avslappnad lördagseftermiddag. Fint spelat med utmärkt balans.

Ett verk av helt annan dignitet är Beethovens Oktett op 103. Här spelad med den pondus som Beethoven kräver, även om det verkligen är ett av titanens ungdomsverk. På något ställe fanns en liten antydning till svajighet i spelet, men som helhet fullt godkänt . Oktetten är skriven redan i Bonn, innan Beethoven flyttat till Wien, men har av någon outgrundlig anledning fått ett opusnummer som kronologiskt är direkt felaktigt.

Den franske tonsättaren Jean Françaix har skrivit många verk för blåsare, alla lika humoristiskt underhållande. Sept Dances ställer stora tekniska krav på ensemblen, men av dessa svårigheter märktes ingenting. Verket innehåller massor av härliga impressionistiska klanger Otroligt elegant framfört av en ensemble som strålade av spelglädje.

Antonin Dvoraks d-mollserenad från 1878 är ett mycket innehållsrikt verk. Man märker speciellt i andantet att Dvorak sett och troligen också hört Mozarts Gran Partita för tretton blåsare. Här medverkade även två stråkmusiker, cello och kontrabas. Inledningssatsens välkända marschliknande tema, som också återkommer i slutet av sista satsen, spelades med lämplig och självklar pondus. Den slaviska klangen som är så typisk för Dvorak kändes självklar för musikerna. Serenader är ju traditionellt utomhusmusik och även denna serenad skulle passa på en utomhusscen. Varm, levande tolkning som gav vällustiga vibrationer även i ett förhärdat hjärta.

Man skulle gärna vilja återhöra Radovan Vlatkovic någon säsong framöver. Hoppas kan man ju alltid …

Mer läsning

Annons