Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En kväll med nostalgiska förtecken

/

Konsert: Mickes Combo
Måndagsjazzen: E-street (måndag)

Annons

När dragspelet kommer på tal finns det dom som föraktfullt rynkar på näsan för instrumentet ses inte som fint nog. Sten Broman lär ha kallat det för musikens lungsot. Skulle det göras en rikstäckande enkät kan jag garantera att dragspelshatarna utgör en obetydlig minoritet. Vi svenskar är ett dragspelsälskande folk och många av oss trakterar spelet för husbehov eller som medlem i någon dragspelsklubb.

Dragspelsjazzens guldålder var 1940- till 1960-talet. Dåtidens ungdom dansade då på ställen som Wivex, Ånäsparken, Folkets Park, Skatan, Ovansjöparken och andra ställen till rytmiskt sugande dragspelstoner som Micke Enström igår bjöd på tillsammans med sina svängiga medmusikanter, gitarristen Rickard Sandström, basisten Arne Eriksson, trumslagaren Roffa Lind och gästsolisten P-O Johansson saxofoner och sång. I salongen satt en entusiastisk och förväntansfull publik där många säkert var med på den gamla goda tiden och ville känna stämningen och atmosfären från förr.

Repertoaren var hämtad ur den Amerikanska sångboken med klassiker som The sunny side of the street, Tangerine, But not for me, Just friends med flera men också låtar av Cornelis Vreeswijk, Erik Frank och Toots Thielemans.

I fokus den här kvällen stod saxofonisten och sångaren Per-Olof Johansson. Det var många år sedan han gästade klubben, då med Centrumkvartetten, men visade på ett påtagligt sätt att han håller stilen. Stilmässigt är han en riktig genbärare av tenorsaxofonskolan med lärare som Lester Young och Coleman Hawkins. Ibland hettade till så det lät som Earl Bostic. Han är en riktig swingmusikant som verkligen bjuder till med öppna spjäll och raka rör. I flera låtar luftade han strupen med sin personliga sång.

Gitarristen Rickard Sandström har tidigare gästat klubben med bland andra Sören Rydgrens Kvartett. Han är mycket flink i fingrarna, har ett utsökt harmonisinne och är en kreativ improvisatör med flödande fantasi.

Kapellmästare Enström hade en tillbakadragen roll mestadels som ackompanjatör. Det var bara i en Edit Piaf-låt och Erik Franks klassiker Novelty Accordeon han visade sig i helfigur.

Basisten Arne Eriksson spelade stadigt med linjära basgångar och bjöd emellanåt på fyndiga soloinpass. Han och trumslagaren Roffa Lind hade ett fint teamwork. Roffa är en gedigen swingtrummis som vet vad som behövs för att få till ett levande komp. Utöver sitt fina trumspel är han en härlig sångare med stor personlighet.

En skönt svängig kväll med nostalgiska förtecken.

Mer läsning

Annons